Natur kardborre – god och nyttig

Sveriges fyra arter av kardborre: stor kardborre, liten kardborre, lundkardborre och ullkardborre.

1: Arctium lappa, stor kardborre, är sällsynt och förekommer mest i södra Sverige. Saknar ulliga trådar på blomkorgarna. Storvuxen. 2: Arctium minus, liten kardborre förekommer huvudsakligen i södra och mellersta Sverige. 3: Arctium nemorosum, lundkardborre. Blir upp till två meter hög. Bladen har gråfiltad undersida. Sydsverige. Sällsynt. 4: Arctium tomentosum, ullkardborre är en av våra vanligaste kardborrar. Den känns lätt igen på de spindelvävslika trådarna på blomkorgarna.

Kardborre – ogräs med delikata rötter

Text: Peter Jägerbro

Kardborrens frön uppskattas av fåglar, framför allt steglitsen. För oss är det rötterna som gäller. Lätt kokta och värmda i brynt smör förvandlas de till en riktig delikatess – om man lyckas få upp dem.

För sin storlek är kardborren förvånansvärt anonym. Den saknar grälla färger och iögonfallande drag. Ofta lägger man märke till den först då de hakiga blomkorgarna fastnat i något klädesplagg.

Fyra svenska arter
I Sverige finns fyra vilt växande arter av kardborre, alla med det vetenskapliga släktnamnet Arctium, som kan härledas till det grekiska ordet för björn: arktos. Björn? Förmodligen är det de strävt borstiga blom­korgarna som inspirerat till namnet, kanske även bladen med sin filthåriga undersida. Den vanligast förekommande av arterna är ullkardborre, A. tomentosum. De övriga, stor kardborre, A. lappa, liten kardborre, A. minus och lundkardborre, A. nemorosum är mer sällsynta.

Växer i södra och mellersta Sverige
Alla arter föredrar södra och mellersta Sverige och blir ovanliga norr om Uppland. De är snarlika men kan skiljas åt genom blommornas placering och blomkorgarnas utseende, som kan vara mer eller mindre tillplattade. De har alla kraftiga, grenade stjälkar som hos den stora kardborren kan bli uppemot en och en halv meter höga. De breda bladen hör till de största i den svenska floran.

Blommorna påminner om tistelblommor
Våra svenska kardborrar växer på näringsrik kulturmark, vid gårdar och i vägkanter. De blommar mellan juli och augusti och blommorna sitter, beroende på art, i kvastar eller klasar i grenspetsarna. Det är blommornas holkfjäll som fäster i kläderna; de avslutas med en vass krokudd. Blommorna är rödlila men gör inte mycket väsen av sig. Tittar man till lite snabbt påminner de mest om tistelns blommor.

Blommand eullkardborre och stegltsor som äter kardborrefrön.

Blommande ullkardborre. Till höger: Steglitsen är specialiserad på att plocka frön från tistlar och kardborrar.

Populär fågelmat
Kardborrar är tvååriga och utvecklar under sitt första år en lång, förhållandevis smal pålrot. Under sitt andra år blommar kardborren och lämnar efter sig en brun, torr och hård vinterståndare, som spretar över snön likt det förvridna amerikanska joshuaträdet i den kaliforniska öknen. Vinterståndaren är populär hos våra fröätande fåglar, inte minst hos steglitsen, och de torra blomkorgarna har till och med använts som bete i burar för att fånga småfåglar.

Starkt antiseptisk
Både blad och rot har använts i de mest varierande kulturer för att bota och mota allehanda åkommor. Roten anses än idag vara blodrenande, möjligen på grund av dess vattendrivande egenskaper och innehållet av antioxidanter. Bladen, också vattendrivande, är starkt antiseptiska och har använts mot hudåkommor så vitt skilda åkommor som acne, psoriasis och lepra. Både avkok och en mortlad gröt på bladen har använts. Tron på kardborrens läkande och rensande kraft har verkligen varit stor genom tiderna, så stor att den till och med använts inom alternativa cancerterapier. Ett ämne i kardborrens rot som getts namnet arctigenin verkar tumörhämmande, men kardborrens effekt mot cancer saknar entydiga belägg.

Inulinrik rot
Den mineral- och vitaminrika roten lagrar energi i form av inulin, liksom svartrot och jordärtskocka gör. Inulin är en hårdsmält kolhydrat som räknas till kostfibrerna. Människan kan inte bryta ner inulin, men det har prebiotisk verkan vilket innebär att det kan utgöra föda för nyttiga tarmbakterier i vårt matsmältningssystem. Inulin påverkar inte blodsockret, dessutom innehåller roten krom som kan verka stabiliserande på regleringen av blodsocker. Är kardborren en diabetikers drömrot?

Stjälkar och rötter av stor kardborrerot är goda att äta tillagade.

Vänstra bilden: Stjälkarna på stor kardborre kan kokas mjuka och avnjutas naturella eller med smör. Övre bilden till höger: Nyskördade rötter av stor kardborre från en odling i Italien. Odlas i Japan, Taiwan och Korea där den kallas gobo och i Italien, Brasilien och Portugal kallas de odlade rötterna för bardana. Nedre högra bilden: Friterad kardborrerot – ett vanligt snacks i Japan.

Nyttig – och god
Visst är kardborren en medicinalväxt men roten kan ätas av rent gastronomiska skäl. Den ska då helst tas från förstaårsplantor om hösten då pålroten hunnit utvecklas under en krans av blad. Under sitt andra år blir roten hård och fibrig och då kardborren blommat förtvinar roten. Det är alltså meningslöst att gräva efter rötter under kardborrens vinterståndare.

Ätbara delar
Roten luktar som rå lite åt ärthållet men smakar som kokt milt och nötigt, inte helt olikt kronärtskocka. Som mjukkokt och uppvärmd i brynt smör precis innan servering är den en delikatess. Det yttre lagret består mest av fibrer och kan skalas bort innan kokning. Om roten kokas under lång tid, flera timmar, så bryts inulinet ner till för människan mer lättillgängliga kolhydrater, något man kan vilja minnas om man hamnar i en överlevnadssituation.

Bottnarna i gröna, knoppande blomkorgar kan skäras rent och kokas för att ätas som en dock­skåpsvariant av kronärtskocka. Späda skott av stammen om våren kan kokas som sparris.

Bladen må se köttiga och lockande ut men blad och bladstjälkar kan bara ätas i sitt allra spädaste skick, gärna tillagade som mangold. Även om bladen blir alltför grova att äta som utväxta kan de ändå komma till nytta inom matlagning. Som omslagspapper runt maten i en kokgrop skyddar bladen maten från jord och grus och hjälper dessutom till att ångkoka maten genom sitt vatteninnehåll.

Ingen enkel match att skörda
Kardborrens rot kan sträcka sig längre än en halvmeter ner i jorden, och lämpliga grävverktyg är en smal spade eller en vässad träkäpp. Att gräva så djupt ner i marken att hela roten kommer upp kräver en hel del möda och svett. Förmodligen går mer energi åt för att gräva upp roten än den innehåller i tillgängliga kolhydrater.
Kardborren bjuder på medicin, mat och motion, och så anstår det somliga att kalla den ett ogräs!