Natur Mykorrhiza

Mykorrhizasvampar lösningen på annalkande fosforbrist?

Mykorrhiza.

Ett tätt förgrenat nätverk av svamphyfer växer ut från skogsträdens tunnaste rötter. Själva rötterna kan inte ses på bilden eftersom de är täckta av gult eller vitt svampmycel. Symbiosen benämns ektomykorrhiza (trädens mykorrhiza) eftersom svamphyferna aldrig växer in i cellerna. Foto: Håkan Wallander

Mykorrhizsvampar
– våra vänner i trädgården

Text: Håkan Wallander, professor i markbiologi (2010)

Det är inte bara våra trädgårdsväxter som är helt beroende av de underjordiska svamptrådarna. De är livsviktiga för nästan all växtlighet på jorden.

snabbfakta om mykorrhiza.Jag gillar inte när gräset gror i mina odlingsbäddar. Tänk så mycket värdefull jord som följer med när man drar upp en grästorva. Jord som vårdats och förbättrats genom idogt arbete när komposten myllats ner varje höst.
Det tar tid att bygga upp en lucker och näringsrik jord och arbetet blir förgäves om den får följa med grästorvan tillbaks till kompostbehållaren. Även om man skakar av jorden så har den inte samma goda egenskaper som den hade som orörd i odlingsbädden.

Grova rötter avslöjar mykorrhiza
Har ni tänkt på hur lite jord som följer med när man drar upp en lök? Plantan har bara en handfull grova rötter, men kan ändå bilda en stor saftig lök som väger lika mycket som en rejäl grästorva. Hur är detta möjligt? Båda växterna behöver ungefär lika mycket näringsämnen från marken. Gräset tar upp dem genom sitt finförgrenade rotsystem, men hur gör löken?
Löken lever, liksom de flesta andra växter, i symbios med svampar i marken som hjälper till med näringsupptaget. De kallas mykorrhizasvampar och själva ordet mykorrhiza kommer från grekiskans ”mykos” som betyder svamp och ”rhiza” som betyder rot. Sporer från dessa svampar väcks ur sin dvala när en rot växer förbi. Sedan tar sig svampen in i roten där den kan ta del av växtens kolhydrater.

Arbuskulär mykorrhiza.

Vänstra bilden: Hyfer av trädgårdsväxternas mykorrhiza (arbuskulär mykorrhiza) växer in i en rot. Den runda bollen är en spor som har bildats utanför roten. Mittenbild: Mykorrhizahyfer växer ut från en solrosrot. Lägg märke till hur tunna svamphyferna är jämfört med roten. De runda strukturerna är sporer som svampen bildar för att kunna sprida sig. Högra bilden: Här ser man hur hyferna växer in mellan cellerna i roten, finförgrenade arbuskler bildas i vissa rotceller och där sker utbytet av näring mellan växt och svamp. Foto: Sören Rosendahl Illustrationer: NRC Research Press, ur boken ”Mycorrhizas: anatomy and cell biology”.

Symbios med enorma fördelar
När symbiosen är etablerad växer hyfer, svamptrådar, ut ur roten och förgrenar sig i komplicerade nätverk, mycel. Tunna svamptrådar har en oslagbar förmåga att tränga in i jordens alla skrymslen och vrår i sin jakt på nyttiga näringsämnen.
Jag brukar låta studenter betrakta en handfull jord från en mager tallskog under mikroskopet. Överallt syns tunna trådar, varenda markpartikel är omspunnen av svamp, men trädens rötter får man leta efter. Ur en enda rotspets kan det växa ut hundratals meter svamptrådar och rötternas huvudsakliga uppgift är att föda svampen så att den kan leta upp de näringsämnen som växten behöver. I utbyte får svampen kolhydrater som växten bildat genom sin fotosyntes. Det är därför denna symbios har blivit så framgångsrik bland växterna, 80 till 90 procent av alla växter bildar symbios med mykorrhizasvampar. Så länge solen lyser har växterna gott om kolhydrater, men har ofta svårt att ta upp tillräckligt med mineralnäring som kväve och fosfor ur marken.
Det råder däremot hård konkurrens om snabba kolhydrater mellan alla sorters svampar i marken. Att vara kopplade till växternas fotosyntes ger mykorrhizasvamparna en enorm fördel när de kämpar med andra organismer om markens tillgångar.

Mycel från en tallrot.

Mycel från en sandsopp växer snabbt ut från en tallrot. Den vänstra bilden visar en rot som nyligen placerats på en torvyta. Efter en vecka har svampmycelet vuxit ut några cm från roten. Efter ytterligare två veckor täcker mycelet hela ytan (högra bilden). Foto: Håkan Wallander

Optimal jord med täckodling
Mykorrhizasvamparnas mycel gör jorden gynnsam att växa i. De binder nämligen ihop jordpartiklarna till små klumpar som gör den lucker och mindre kompakt så att luft och vatten lättare kan röra sig. Man säger att jorden blir aggregerad. Men aggregaten går sönder vid kraftigt regn eller när man skakar av jord från en grästorva. Det gäller att skydda jordytan och låta mycelet verka ostört i marken. Då får man en lucker doftande mylla som tjänar våra väx­ande vänner.

Örtartade växters mykorrhiza utvecklades först
Den ursprungligaste formen av mykorrhiza är arbuskulär mykorriza (även kallad endomykorrhiza) utvecklades redan när de första växterna vandrade upp på land för 400 miljoner år sedan, och denna förekommer hos de flesta av våra örtartade trädgårdsväxter. Man behöver ha ett bra mikroskop för att kunna se trådarna som finns både inne i rötterna och ute i jorden.
Svampen förökar sig med sporer som är ganska stora för att vara svampsporer – ibland synliga för blotta ögat – men oftast bara någon tiondels millimeter breda. Dessa förekommer rikligt i de flesta trädgårdsjordar, men ska man exempelvis plantera en bokhäck är det inte säkert att de rätta svamparna finns på plats.

Trädens mykorrhiza
Skogsträden har en annan typ av mykorrhiza som kallas ektomykorrhiza, och utvecklades långt senare – för cirka 60 miljoner år sedan.
Det är bra att tillföra lite skogsjord när man planterar sin häck, så är man säker på att de rätta svamparna kommer med.

Trattkantareller bildar mykorrhiza med gran och tall.

Trattkantareller trivs i barrskog där de bildar mykorrhiza med gran och tall.

Många matsvampar är mykorrhizasvampar
Trädens mykorrhizasvampar är lättare att se. Om man lyfter försiktigt på ett jordlager som legat och vilat mot ett stenblock i skogen, syns ett komplicerat nätverk av rötter och svamptrådar. Många av dessa tillhör matsvampar, som exempelvis soppar, kantareller och kremlor. Svamparna vi plockar, fruktkropparna, sprider sporerna, men utgör bara en liten del av svampen. Den största delen av svampen finns i marken där svamp­trådarna förlänger trädens rötter och gör att kontaktytan med jorden mångdubblas.

Mykorrhizasvampodling inte helt enkelt
Om man vill odla speciella mykorrhiza­svampar för att få fruktkroppar, måste man ympa in svampmycelet redan när trädplantorna är små. Det är inte helt lätt att lyckas. En forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala fick visserligen fram kantareller från krukor med ympade trädplantor i växthuset, men kantarellmycelet klarade sig inte i den hårda konkurrensen med andra svampar när han planterade plantorna utomhus.
Däremot har man lyckats odla bourgognetryffel på Gotland, mycket tack vare Christina Wedéns forskning vid SLU. I hennes bok, Tryffel – mat för gudar, gutar och svin, kan man bland annat läsa om hur man nått de framgångsrika odlingsresultaten.

Orkidéfrön kräver orkidémykorrhiza för att kunna gro
I mitt växthus pryder orkidéer av släktet Cyrtochilum sin plats mellan grenarna från vinrankan. Jag odlar dem i små krukor med barkflisor. När det gäller orkidéer är det viktigt att den speciella svampen som bildar orkidémykorrhiza är på plats redan när fröet gror, för orkidéfröet har ingen frövita och därmed ingen egen energireserv. Svampen som koloniserar orkidérötterna kan även bryta ner ved och en del av energin från veden går till den spirande plantan. Många orkidéer i regnskogen växer som epifyter (växter som lever utanpå andra växter utan att stjäla näring eller vatten) högt upp på trädens stammar. Där kan de få ljus och svampen får också tillgång till lite död ved.

Orkidé, blåbärsbuske och ljung.

Vänstra bilden: Orkidé av släktet Cyrtochilum. För att orkidéfröet ska kunna gro måste mykorrhizasvampen finnas på plats från början. Därför är det mycket svårt att odla orkidéer från frö. Mitten och högra bilden: Blåbär och ljung har en speciell typ av mykorrhiza som trivs bäst när marken är sur. De har speciella enzymer som kan lösgöra näring från den humus som ansamlas i sura marker.

Blåbär och ljung har sin egen mykorrhiza
Även risväxter som ljung och blåbär har en speciell typ av mykorrhiza som kallas ericoid mykorrhiza. Det är visserligen ont om blåbär i skogarna runt Torna Hällestad, men jag brukar ändå kunna njuta av hemplockade bär med gräddmjölk under ljumna sommarkvällar, eftersom det finns flera trädgårdsanpassade sorter att välja på.
Blåbärens mykorrhizasvampar trivs i sur jord, och de är specialister på att frigöra kväve från svårlöslig torv och annat organiskt material. Det är bra att blanda in okalkad torv när man planterar, men man ska vara försiktig med vattningen för torven suger år sig mycket vätska som kan frysa till en stor isklump under vintern. Det kan ta lång tid innan den smälter på våren och då får växterna svårt att ta upp vatten.
Det lär gå bra att odla blåbär i ren sand också, bara den är tillräckligt sur. Själv ska jag prova i en sandig hörna av trädgården där det tidigare vuxit bergtall.

Blomsteräng kräver näringsfattig jord
Många vill skapa en hörna i trädgården där en blomsteräng kan utvecklas fritt och kanske ge minnesbilder från barndomens ängar med all sin blomsterprakt.
Men det är inte så lätt att få blomsterängen att frodas om man inte har en näringsfattig plätt att utgå ifrån. Näringshalten är ofta för hög och den är inte lätt att få bort. Min far sådde frön på sin torpartomt i norra Skåne, och även om fröna grodde så dröjde det inte länge förrän gräset hade tagit över och konkurrerat ut ängsblommorna.
Nu har han under flera år slagit ängen med lie och tagit bort växtmaterialet så att jorden har utarmats. Den börjar sakta men säkert att likna en äng. Att avlägsna näring från jorden är ett tålamodsprövande arbete, medan man lätt förstör en blomsterrik äng på nolltid genom att gödsla.

Blomsteräng.

Ängsblommor behöver mykorrhizasvampar för att kunna hävda sig i konkurrensen med andra växter. På en äng utan mykorrhiza växer det bara gräs.

Ängen mer blomrik med mykorrhiza
Forskare i Holland har visat att mykorrhizasvamparna ökar artrikedomen på våra blomsterängar. Om jorden steriliseras, fylls i krukor och besås med blomsterängsfrön, kommer det inte att bli samma blomning i krukorna som på ängen. I stället frodas gräset i krukan medan de flesta blomväxter lyser med sin frånvaro. Om man där­emot blandar in lite sporer av mykorrhizasvampar i jordblandningen blir resultatet annorlunda, och mycket mer likt det man ser på ängen. Många av blomväxterna har grova rötter och är beroende av svamparna för sitt näringsupptag. När de inte är närvarande blir dessa växter utkonkurrerade av gräs med mer finförgrenade rotsystem som kan ta upp näring utan svampens hjälp.

Fast organisk gödsel bäst för svamparna
En del frågar sig om man ska tillföra de gynnsamma mykorrhizasvamparna för att gynna tillväxten hos sina plantor, eller för att förbättra själva jorden hemma i trädgården. Jag är övertygad om att det oftast inte behövs – om man nu inte är ute efter att odla tryffel.
Hur ska vi då göra våra trädgårdar till ett paradis för mykorrhizasvamparna? Först och främst ska vi inte gödsla för mycket, och helst använda organisk gödsel som är mer skonsam för mykorrhizan. Växterna gör sig av med sin hjälpande svamp när jorden innehåller för mycket lättlöslig näring, speciellt fosfor. Exempel på lättlöslig näring är konstgödsel och alla typer av flytande näring, både organisk och oorganisk.

Täckodling gynnar mykorrhizasvampar.

Mykorrhizasvampar trivs när man täcker markytan med gräsklipp. Då kan de breda ut sig i den fuktiga miljön och växer bra i det kväverika materialet som dras ner i marken av daggmaskarna. Foto: Håkan Wallander

Underverk med gräsklipp
Ekologisk odling är bra eftersom konstgödsel då är bannlyst. Men det är också viktigt att inte röra om för mycket i jorden och då bör man undvika alltför intensiv mekanisk ogräsbekämpning som kan vara vanlig inom den ekologiska odlingen. Därför förespråkar jag täckodling enligt Nils Åkerstedts metod. Gräset gör sig bäst på gräsmattan men gräsklippet kan göra underverk i odlingsbädden. Täck all bar jord med gräsklipp. Därunder får jorden ligga ostörd så att svamparnas trådar kan breda ut sig i lugn och ro. Daggmaskarna drar efterhand ner det kväverika klippet i marken och när det bryts ner så växer svamptrådarna ut och tar upp näringen som frigörs från gräset. Dessutom hålls det lagom fuktigt och ogräset får lite svårare att gro.

Mykorrhizasvampar gillar mångfald
Det är också bra att hålla jorden ständigt bevuxen genom att odla grödor mellan rader av träd eller så in nya grödor mellan de äldre som snart ska skördas eftersom det då alltid finns växtrötter som kan vara värdar till svamparna.
Jag tycker förresten inte att det gör så mycket med lite ogräs i odlingsbäddarna. Mykorrhizasvamparna trivs när det finns en mångfald av växtrötter i marken, och visst blir det finare med en blandning av växter än alltför rena monokulturer. Men en del odlare gillar inte täckodling och menar att sniglarna frodas under gräsklippet där det är lagom fuktigt och gott om mat. Men det finns andra material att använda. På Mandelmanns trädgårdar använder man ull. Den är mjuk och skön att gå på, den luktar gott och sniglarna gillar den definitivt inte.


Svampar hittar fosfor där växtrötter går bet

Mykorrhizasvampar kan bli avgörande för jordens framtida livsmedelsförsörjning.

Jag tror att mykorrhizasvamparna kommer att få allt större betydelse både i jordbruket och i våra trädgårdar i framtiden. Ett av våra stora miljöproblem är nämligen att fosfortillgångarna på jorden håller på att ta slut. Nordafrikas fosfatgruvor beräknas vara tömda redan om 50 till 100 år och fosforpriset har redan rusat i höjden.

Utan fosfor – inga skördar
Utan fosfor kommer vi ha svårt att producera tillräckligt med mat, men mykorrhizan kommer att gynnas när jordarna blir fosforfattigare. En stor del av fosforn som lagts på åkrarna har blivit otillgänglig för växterna, eftersom det bildats svårlösliga föreningar med järn- och aluminium. Men svamparna kan lösa upp en del av dessa föreningar och göra fosforn tillgänglig.

Brytning av fosfatmalm samt korn av konsgödsel.

Huvudkomponenten i konstgödsel som t ex Blåkorn är fosfor. Fosfor går inte att framställa artificiellt, den kan bara utvinnas ur fosfatmalm som är ett relativt sällsynt mineral. Malmen bryts bara i ett fåtal länder, bl a i Nordafrika och forskare varnar nu för kommande fosforbrist och därmed brist på konstgödsel.

Större skördar med mykorrhiza
I Kanada har man gjort försök som visat att veteskörden ökade med 6 procent och linsskörden med 26 procent trots att man minskade fosfortillsatsen, men bara om man samtidigt tillförde mykorrhizasvampar till jorden. Tydligen kunde svamparna utnyttja fosfater som tidigare varit otillgängliga för växterna. Att det gick så mycket bättre för linserna än för vetet beror på att linser tillhör ärtväxtfamiljen som har mycket grövre rötter och därmed blir mer beroende av svampen för sitt fosforupptag.

För höga halter fosfor hindrar mykorrhizan
Om man gödslat mycket med fosfor kan det dröja innan mykorrhizan kommer tillbaka på ett naturligt sätt. Då kan man behöva tillföra sporer som ympmaterial, men det gäller att använda en svamp som är anpassad till rådande förhållande. Men mykorrhizasvamparna kan inte skapa ny fosfor så vi måste lära oss att hushålla bättre med den vi använder i samhället. En del försvinner med avloppsvattnet ut i Östersjön, där den orsakar giftiga algblomningar.

Gödsla med guldvatten (urin).

Urin är perfekt att använda om man behöver tilläggsgödsla! Den innehåller alla näringsämnen i rätt proportioner, är gratis och närproducerad. Blanda en del urin med 6-10 delar vatten. Foto: Pixabay

Urin en viktig källa till fosfor
Vi kommer inte ha råd att slösa med fosfor på detta sätt. Om den ska avskiljas på reningsverken eller redan i toalettstolarna får framtiden utvisa. Fosforinnehållet i urin från en människa räcker till att producera minst hälften av den mat som han eller hon konsumerar. Dessutom innehåller urin både kväve och kalium som växterna också behöver.
Kanske kommer vi trots allt att ha tillräckligt med fosfor för vår matproduktion i framtiden, men då måste vi nog ändra våra levnadsvanor.


Läs mer om mykorrhiza och fosforbrist:

När fosforn sinar blir det svält (Forskning & Framsteg)

Mykorrhiza – dold kraft i växtproduktionen (Fakta Jordbruk, SLU)

Mykorrhiza kan främja växthälsa (Fakta Trädgård, SLU)

Fosforhushållning – mykorrhiza, fixering och utlakning i mark (Fakta Jordbruk, SLU)

Betydelsen av arbuskulär mykorrhiza i ekologisk odling (Ekologiskt lantbruk, SLU)

Wikipedia om mykorrhiza