Trädgård Olika typer av gödsel

Fakta om näringsbrist
Fakta om olika typer av gödsel
Olika typer av gödselvatten

Gödsling – så funkar det

Text: Håkan Wallander, professor i markbiologi (2011)

Alla trädgårdsägare och odlare vet att det krävs gödning om man ska få ett bra resultat. Men hur mycket, och när, och med vad ska man egentligen gödsla?

Det finns en uppsjö olika gödselmedel. Citronerna ska ha sin speciella näring, grönsakerna en annan, och gräsmattan en tredje blandning. Men behövs verkligen denna mångfald av gödselblandningar, eller är det bara ett sätt att få oss att köpa fler produkter? Modern växtforskning har visat att de flesta växter behöver ungefär samma näringsämnen och i liknande proportioner. Kväve är det näringsämne som det behövs mest av. Om växterna tar upp 100 delar kväve så behöver de 45-80 delar kalium och 13-19 delar fosfor för att tillfredställa sina näringsbehov. Men hur kommer det sig då att vissa växter trivs i näringsrika jordar medan andra trivs i näringsfattiga? Varför trivs nässlorna vid gödselstacken? Är det inte för att de behöver mycket kväve?

Alla växter behöver samma sammansättning av näringsämnen.

Alla växter behöver samma sammansättning av näringsämnen. Det som skiljer är hur mycket näring de behöver. Nässlor trivs bäst i näringsrik fuktig jord, lupiner växer bra i näringsfattig jord eftersom deras rötter kan binda kväve från luften. Kaktusar växer långsamt och kräver därför lite näring.

Växter har olika strategier för att ta upp kväve
Egentligen är det inte så enkelt. Även om alla växter behöver ungefär lika mycket av olika näringsämnen så har de anpassat sig på olika sätt för att få tag på näringen. Runt utedasset tar nässlan snabbt upp kvävet och konkurrerar ut andra mer lågväxande arter. Däremot har den ingen chans på en sandig kvävefattig mark där till exempel lupinen trivs bra. Lupinen har speciella bakterier i rötterna som kan binda luftens kväve och därför blir den en stark konkurrent till nässlan i en kvävefattig miljö. Men både nässlan och lupinen behöver lika mycket kväve. Det kostar energi att omvandla luftkvävet till aminosyror och proteiner för de bakterier som finns i lupinrötterna. Energin kommer i form av socker, från växtens fotosyntes. Växten betalar dyrt för att få tillgång till aminosyrorna, men det lönar sig om det är ont om kväve i marken. Finns det däremot mycket kväve i marken så gynnas de växter som snabbt tar upp kvävet och kan växa fort, som nässlan. När vi människor producerar konstgödsel av luftkväve så går det också åt mycket energi, cirka en liter olja för att producera ett kilo kvävegödsel. Bättre då att låta bakterierna sköta jobbet.

Konsten att få fatt i fosfor
Efter kväve är fosfor det ämne som det oftast blir brist på i naturliga ekosystem. Det beror på att det förekommer i liten mängd i jordskorpan, och kan bindas hårt i marken så att det blir otillgängligt för växterna. Detta sker både i kalkrika jordar, då fosforn binder till kalcium, och i sura jordar, då fosfor binder till järn och aluminium. Vid neutrala eller svagt sura pH, som vi oftast har i trädgården, brukar fosfor­brist inte vara ett problem.

Guckosko har egenskaper som gör att den kan växa trots kalkrik jord.

Guckosko trivs på kalkrika marker, inte för att den behöver kalk, utan för att den har utvecklat egenskaper som gör att den kan växa trots att marken är kalkrik. Därmed kan den konkurrera med växter som inte har samma egenskap.

Kalkgynnade växter behöver inte mer kalk än andra växter
Växter som lever i kalkrika jordar utsöndrar syror från rötterna, eller lever i symbios med svampar, som kan lösgöra fosforn från kalken, så att den blir tillgänglig för växterna. Det innebär att de kan klara sig på platser där andra, så kallade kalkskyende växter, skulle få fosfor­brist. De slipper då att konkurrera med dessa, ofta snabbväxande arter. Men precis som för kvävet så har båda växttyperna samma fosforbehov, men de har utvecklat olika sätt att få fatt på den.
I trädgården kan vi styra vilka växter vi vill ha på olika platser. Vill vi odla kalkgynnade växter i vanlig trädgårdsjord så går det bra, men vi måste plocka bort konkurrerande ogräs, som växer bra vid neutralt pH-värde. Kalkar vi upp jorden, får ogräset svårare att klara sig. Konkurrensen mellan växterna (till exempel ogräs–gröda) påverkas alltså av hur vi gödslar, men näringsbehovet hos växterna är lika.

Se upp med kalkning
Nyare forskning har visat att de flesta grönsaker trivs bäst i lite surare jord med ett pH runt 5,5 –6,5 och om vi använder organiska gödselmedel finns det sällan fog för att kalka. Kalken kan försvåra upptaget av vissa näringsämnen som fosfor och magnesium. Fosfor binder till kalcium och blir svårlösligt, medan växterna har svårt att skilja mellan magnesium och kalcium. De kan de få magnesiumbrist vid höga kalciumhalter i markvätskan.

Gödsla höst eller vår?
Vi kan använda samma typ av gödsel till de flesta växter, men när är det egentligen bäst att gödsla? Höst eller vår? I början eller slutet på säsongen?
Helst vill man tillföra näringen i takt med att växterna behöver den. I början när de är små behöver de lite näring, men när de blir stora behöver de mer. En del vattnar med gödselvatten under hela växtsäsongen och ökar dosen efter hand. Det passar bra för växterna, men blir arbetskrävande och inte så praktiskt för de flesta av oss. Gödselvatten tillför heller inte något organiskt material till jorden, så det är bäst att kombinera gödselvattning med t ex kogödsel eller gräsklipp.

Risk för näringsläckage vid höstgödsling
Om man myllar ner gödsel i jorden på våren så brukar det fungera bra om balansen mellan kol och kväve är lämplig. Gödslar man på hösten är risken stor att näringen läcker ut och gör skada i naturen eftersom det inte finns några växter som kan ta upp den. Denna risk är speciellt stor i sandjordar och jordar i södra Sverige som inte har tjäle på vintern. Är gödseln mycket kväverik, så kan kvävet dessutom avdunsta i form av ammoniak.
I lerjordar kan det vara problematiskt att mylla ner gödseln på våren eftersom man helst inte vill gräva för mycket i den då, och befinner man sig i norra Sverige så kan det vara motiverat att gödsla på hösten istället.

Gödsla i rätt tid
Men hur får vi rätt balans så att gödseln ger ifrån sig näringen i samma takt som växterna behöver den?
Om gödseln är mycket kväverik som till exempel hönsgödsel, går nedbrytningen fort och då frigörs näringen också fort. Om gödseln däremot innehåller mycket halm eller strö som till exempel häst- eller kogödsel, blir kvävehalten lägre och materialet bryts ner långsammare. De svampar och bakterier som bryter ner halmrik gödsel tar hand om allt kvävet själva till att börja med, och då blir det inget över till växterna. Men med tiden försvinner koldioxid från materialet genom mikroorganismernas andning, och då ökar kvävehalten. Näringen börjar frigöras när kvävehalten blivit tillräckligt hög i materialet, och helst bör detta ske när växterna är i sin aktiva tillväxtsfas. För speciellt näringskrävande grödor som bladgrönsaker kan det vara klokt att övergödsla under senare delen odlingssäsongen, men för rotsaker och andra mindre krävande grödor kan det räcka med den gödsel man tillför på våren. Man behöver inte använda konstgödsel när man övergödslar. Det är enkelt att göra ett eget utmärkt gödselvatten av till exempel nässlor eller urin (se tabell nedan).

Gräsklipp är optimalt som gödning.

Gräsklipp är optimalt som gödning; det innehåller alla ämnen i rätt proportioner som växterna behöver, det är miljövänligt och gratis.

Gräsklipp – det gröna guldet
Ett annat sätt att få en jämn tillförsel av näring är att lägga på ett näringsrikt täckmaterial som gräsklipp. När klippet brutits ner lägger man på ett nytt lager och på detta sätt tillförs näring under hela odlingssäsongen. Men består gräsklippet endast av finklippt gräs gäller det gäller att inte lägga på för mycket åt gången, för då kan det bli syrefritt i mitten av gräsklippet. Då börjar det lukta illa, och en del av kvävet försvinner i form av lustgas genom bakterier som gynnas av den syrefria miljön. Ett gräsklipp som är uppblandat med lite grövre örter är det bästa. Man bör inte lägga på mer än tio centimeter gräsklipp åt gången, max. två gånger under sommaren.

Organisk gödsel bäst
I trädgården är det bäst att gödsla med organiska gödselmedel. Det går åt mycket fossil olja för att producera konstgödsel, och dessutom börjar det bli ont om fosfor i de gruvor som bryts för konstgödseltillverkning. Bättre då att sluta kretsloppet och använda förnybara resurser som naturgödsel, växtrester och urin när vi gödslar i våra trädgårdar. Dessutom höjer vi mullhalten i jorden om vi använder organiska gödselmedel, vilket förbättrar markstrukturen och ger mat till alla organismerna i jorden, som svampar, bakterier, amöbor och hoppstjärtar för att nämna några. Med ett aktivt mikroliv får vi en snabb omsättning av det organiska materialet. Då frigörs näringen och kan tas upp av växterna. Olika djurs gödsel innehåller olika mängder näring, men innehållet kan också variera beroende på vad djuren ätit. Har de fått mycket kraftfoder blir gödseln näringsrikare. Detta kan göra det svårt att beräkna exakt hur mycket näring vi tillför när vi använder stallgödsel.

5-1-4 en bra ledtråd
När man tillför stallgödsel kan det ta flera år innan all näring har frigjorts, men det mesta frigörs under det första året. Kogödsel är mer långtidsverkande än häst och hönsgödsel, och effekten blir mer långvarig i lerjordar än i sandjordar eftersom lerjordar är bättre på att lagra näringen. Näringsinnehållet och förhållandet mellan näringsämnen är den viktigaste komponenten att ta hänsyn till när man köper gödselmedel. Ett bra förhållande mellan N-P-K är 5-1-4.

Ledningstal kan vara lurigt
Ofta finns information om ledningstalet när man köper jordförpackningarna men detta kan vara lite lurigt eftersom det är ett mått på den totala mängden lösta näringsämnen i blandningen. Ämnen som natrium och klorid ger högt ledningstal men ingen näring. Bättre då att se hur mycket kväve det finns, eftersom kvävet är det viktigaste näringsämnet. Algomin till exempel kan vara ett bra medel att tillföra om man behöver kalka eller om det är ont om mikronäringsämnen i jorden, men fungerar sämre som gödselmedel eftersom det innehåller väldigt lite kväve.

Hur mycket ska man gödsla?
Mängden gödsel man behöver tillföra beror helt och hållet på hur mycket näring man för bort när man skördar. Färska blad innehåller mycket näring, medan rotsaker innehåller lite. Odlar man baljväxter, tillför man kväve till jorden genom de kvävefixerande bakterierna i rötterna, men då kan det vara viktigt att gödsla med kalium och fosforrika medel som vedaska och algomin. Rabatter som inte skördas behöver mindre mängd gödsel, men rosor är näringskrävande och det är bra att blanda in rikligt med gödsel vid planteringen.  Det brukar vara lagom att tillföra 2–3 kilo väl förmultnad stallgödsel (ko- eller hästgödsel) per kvadratmeter till grönsakslandet på våren. Använder man hönsgödsel räcker det med cirka 2 deciliter per kvadratmeter för att inte riskera kväveläckage.

Anpassa gödsel efter jordtyp
Olika jordar har olika förmåga att hålla fast näringen. Det kan vara förödande att gödsla en lätt sandjord med konstgödsel eftersom näringen rinner rakt igenom om det inte finns aktiva växter som fångar upp den. Partiklarna i lerjordar och mullrika jordar har stor yta där näringen kan fastna, och ett bra sätt att öka den näringslagrande ytan i sandjordar är att blanda in biokol i marken. För näringskrävande växter som bladgrönsaker kan det vara en god idé att övergödsla senare under säsongen. Det kan man göra med flytande näring som nässelvatten eller hönsgödsel uppslammat i vatten (se tabell nedan till vänster). Eller också fyller man på med ett extra lager gräsklipp.

FAKTA OM OLIKA TYPER AV GÖDSEL

Svingödsel: Näringsrikt och har en bra balans mellan näringsämnena (NPK-värdet 5-1-6) men den fräna lukten gör att den inte lämpar sig för trädgårdsodling.

Hönsgödsel: Ett snabbverkande gödselmedel som främst är kväverikt, men det innehåller också ganska mycket fosfor (NPK-värdet 7-2-2).  Pelleterad hönsgödsel kan köpas i trädgårdsbutiken och är lätt att hantera. Man ska dock vara försiktig med hönsgödsel och inte tillsätta det för tidigt, eftersom näringen lätt sköljs bort av regn.

Hästgödsel: Ett snabbverkande och näringsrikt gödselmedel som är förhållandevis torrt och lätt att använda. Men det bryts ner fort. Vill man höja mullhalten i marken med hästgödsel får man upprepa behandlingen ganska ofta. Det är av detta skäl som färsk hästgödsel ofta används i varmbänkar. Det alstrar mycket värme när det bryts ner (NPK-värde 3-0,5-2,5). Tänk på att hästgödsel från stall kan innehålla stora mängder strö vilket minskar gödningseffekten.

Kogödsel: Betydligt fuktigare än hästgödsel och bryts ner långsammare, passar därför utmärkt när man vill höja mullhalten i fattiga sandjordar och tunga lerjordar. Det innehåller mer kalium än häst och hönsgödsel (NPK-värde 4-0,5-4,5).

Kompost: Kan vara ett utmärkt gödsel- och jordförbättringsmedel. Men gödselverkan kan vara svår att uppskatta eftersom näringshalten varierar med materialets ursprung och på hur nedbrytningen fortlöpt. I första hand ska man nog betrakta kompost som ett jordförbättringsmedel snarare än ett gödselmedel. Ett intressant alternativ till konventionell kompostering är att odla svamp på rest­avfallet. Champinjonodlare använder hästgödsel som odlingssubstrat och ostronskivling och shiitake kan odlas på olika flis och träprodukter. Har man tur att bo nära en svampodlare kan man få ett ypperligt jordförbättringsmedel för en billig penning. Dessutom kan det dyka upp lite eftersläntrande champinjoner i grönsakslandet. Egentligen är svampodling det perfekta komplementet till trädgårdsodling, eftersom svamparna gillar de mörka hörnorna av trädgården. Massor av tips om detta finns på nätet för den intresserade (www.fungi.com).

Matavfall: Om man inte vill kompostera matavfallet kan man gräva ner det direkt i grönsakslandet. Då kan kvävet tas upp direkt av växtligheten och man minskar risken för kväveförluster. Det går att bygga upp en näringsrik och mullrik jord på detta sätt, och det finns en speciell borr lämpad för ändamålet (www.skurupsborren.se).

Färskt gräsklipp: Ett mycket effektivt gödselmedel eftersom det innehåller precis de proportioner av näringsämnen som växterna behöver. Dessutom bryts det ner lagom fort och näringen frigörs i samma takt som växterna behöver den. Men man får inte lägga på för tjockt, särskilt inte om klippet endast består av finklippt gräs, för då blir det syrefritt och kvävet kan avgå i gasform. Cirka 10 centimeter är lagom. Gräsklipp gör också att jorden hålls fuktig. Om det behövs, fyller man på med nytt klipp när maskarna dragit ner det gamla klippet i jorden eller när det gulnat och sjunkit ihop. Men det kan också finnas nackdelar med gräsklipp eftersom både sorkar och mördarsniglar kan gömma sig under det.

Tång: Tång innehåller inte lika mycket kväve som djurgödsel men däremot mycket kalium. Växter som ursprungligen är kustnära; till exempel sparris och mangold, passar utmärkt att gödsla med färsk tång. Klorkänsliga växter som potatis och jordgubbar ska man däremot inte gödsla med tång. Om man komposterar tången ger den ett utmärkt jordförbättringsmedel som passar speciellt bra på lättare jordar.

Stenmjöl: innehåller inget kväve, men kan däremot innehålla en del kalium och fosfor, beroende på var stenen kommer ifrån. Det är ett mycket långsamverkande gödselmedel eftersom det vittrar långsamt i marken. Det kan göra viss nytta i magra sandjordar men viktigare är att tillföra organiska gödselmedel till jorden.

Benmjöl: består till största delen av kalcium och fosfor men innehåller även en del kväve. Det är ett utmärkt gödselmedel om det är ont om fosfor i marken. Benmjölet löser sig fortare i sur jord men effekten blir mer långvarig i jord med neutralt pH-värde. Benmjöl används där man vill stimulera blombildning och fruktsättning.

Man brukar rekommendera att späda 1 del nässelvatten med ca 10 delar vatten, men näringshalten i en sådan blandning blir betydligt lägre än de doser som rekommenderas för flytande näring (se tabell). Nässelvatten som fått stå några veckor och jäsa har en kvävehalt på endast 35–40 milligram per liter, så man kan utan risk göra nässelvattnet något starkare om man vill.


FAKTA OM NÄRINGSBRIST

Bristsjukdomar i trädgården kan vara mycket svåra att diagnostisera. Ofta uppstår flera bristsymptom samtidigt på en och samma planta.
Bristsjukdomar kan också förväxlas med skadedjursangrepp, andra sjukdomar, torka eller genetiska avvikelser.
I ett tidigt skede är bristsjukdomar lättare att upptäcka  eftersom symptomen ofta är mer unika och distinkta.

Växterna reagerar olika beroende vilket ämne det är brist på. Kväve, fosfor och svavel ingår som bygg­stenar i proteiner och i arvsmassan. Om brist uppstår stannar tillväxten av. Växterna satsar då sina resurser på att bilda mer rötter för att komma åt dessa ämnen. Det vi ser ovanför marken är små och taniga växter men hade vi kunnat se ner i marken hade vi sett mycket rötter i förhållande till de små skotten som sticker upp.
Brist på kalium och magnesium å andra sidan, resulterar i dålig rotväxt. Dessa näringsämnen påverkar fotosyntesen och när de saknas blir det brist på kolhydrater i växten. Då har växten inte råd att skicka resurser till rötterna, vilket leder till att upptaget blir ännu sämre. En ond cirkel kan utvecklas men lyckligtvis är det sällsynt med kalium- och magnesiumbrist i våra trädgårdar, eftersom de finns i ganska stor mängd i jordskorpan.
Kväve finns inte alls i berggrunden, utan kommer ursprungligen från de kvävefixerande bakterierna i jorden. För att mikrolivet i jorden ska frodas är det viktigt att tillföra organiskt material i form av till exempel naturgödsel och gräs­klipp.

Fosfor (P)
är det näringsämne som näst kväve oftast ger brist i naturliga ekosystem, men brist är ovanligt i våra trädgårdar. Fosfor är viktigt för energibalansen i växten. Fosfor finns också i cellkärnorna och i cellmembraner. Brist ger dålig tillväxt och röd- eller bronsaktiga blad och dålig blomning.
Det finns mycket fosfor i benrester och fiskrens, därför innehåller gamla kulturjordar ofta mycket fosfor. Detta har använts inom arkeologin för att hitta gamla boplatser vid arkeologiska utgrävningar. Sandjordar är ofta fosforfattiga och behöver gödslas, medan fosforn i kalkrika jordar binds hårt till kalken och då hjälper det inte mycket att gödsla. Men växterna i dessa jordar har anpassat sig till detta och kan komma åt den bundna fosforn.
Höns och svingödsel är rik på fosfor medan häst och kogödsel är fattigare. Benmjöl är ett ypperligt, men ganska dyrt sätt att öka på fosforhalten i marken.

Kväve (N)
behövs i stora mängder. Det finns i alla proteiner, som bland annat används för att binda luftens koldioxid till kolhydrater i fotosyntesen.
Riklig kvävegödsel ger mycket bladmassa, och sallat och andra bladgrönsaker behöver mycket kväve. Blomning försenas ofta när växten satsar på bladtillväxt. Kvävebrist ger små plantor med gulgröna, ofta små blad.
För mycket kväve ger mörkgröna, buckliga blad och gör växten känsligare för sjukdomar och insektsangrepp.
Gödselmedel som ger mycket kväve är bland annat hönsgödsel och urin. Urin innehåller ungefär 5 g kväve, 1 g fosfor och 2 gram kalium per liter. Späder man en del urin med 10–15 delar vatten får man ungefär samma
koncentrationer som färdigblandad flytande konstgödsel, något att tänka på om man vill spara både pengar och resurser. För att få samma styrka med hönsgödsel kan man slamma upp en halv deciliter färsk hönsgödsel i 10 liter vatten.
Man brukar rekommendera att späda 1 del nässelvatten med ca 10 delar vatten, men näringshalten i en sådan blandning blir betydligt lägre än de doser som rekommenderas för flytande näring (se tabell). Nässelvatten som fått stå några veckor och jäsa har en kvävehalt på ca 0,3–0,4 gram per liter.

Kalium (K)
förekommer alltid i löst form i växten och ingår inte i några organiska molekyler. Kalium behövs för att reglera vatten och saltbalansen hos växterna. Brist på kalium ger ofta torra bladkanter. Svin- och kogödsel innehåller mycket kalium men lättaste sättet att tillföra kalium är genom vedaska som kan innehålla flera procent kalium. Några nävar vedaska per kvadratmeter räcker för att täcka kalium behovet hos de flesta köksväxter.
Andra näringsämnen som växterna behöver är magnesium (som ingår i klorofyll) och kalcium (som ingår i cellväggar) men det är sällan man får brist på dessa ämnen. Dessutom behövs en hel massa mikronäringsämnen, men det är sällan man behöver tillföra dessa om man gödslar med organiska gödselmedel.