Vår livsviktiga jord

Till synes frodiga svenska åkrar. Men här i Sydsverige är nästan allt organiskt material borta ur åkerjorden. Kvar är en jord med få mikroorganismer och dålig förmåga att binda näringsämnen. Men det finns hopp! Nya odlingsmetoder där jorden står i centrum uppmärksammas mer och mer. Foto: Jonn Leffmann/Wikimedia/CC-BY-3.0

Jord – en fråga om liv och död

Text: Håkan Wallander, professor i markbiologi

FN har utnämnde 2015 till det internationella jordåret.
Anledningen är att vi håller på att förstöra vår viktigaste förutsättning för att få mat – jorden. Det är dags att tänka om innan det är för sent.

”Vi kan inte andas, äta, dricka eller vara friska om vi inte sköter våra jordar på ett hållbart sätt”, säger Diana Wall, Professor vid Colorado State University i USA, och ledare för Global Soil Biodiversity Initiative (En rörelse som arbetar för att bevara mångfalden av organismer i världens jordar).

Vår viktigaste naturresurs
Nästan all mat vi äter kommer från grödor som vi odlar i jorden, och det mesta av vårt dricksvatten renas genom att man låter det passera genom marken. Syret vi andas produceras av växter som behöver en frisk levande jord för att kunna växa, och jorden innehåller en mångfald av organismer som bland annat gett oss några av våra viktigaste mediciner. Men en tredjedel av världens odlingsbara jordar håller på att förstöras genom erosion. Mullhalten sjunker när vi odlar alltför intensivt. Regndropparna slår sönder jordaggregaten när jorden ligger bar, och jordpartiklar följer med vattnet ner i floderna, eller fångas av vinden och blåser bort. Samtidigt läcker näringen ut och förorenar våra vatten. Vi håller på att förstöra vår kanske viktigaste resurs och för att råda bot på detta har Förenta Nationerna utnämnt 2015 till det internationella jordåret. Med detta vill man göra allmänhet och beslutsfattare medvetna om hur beroende vi är av välskötta och levande jordar. Inte bara för matproduktionen och för att vi ska få rent vatten, utan även för att mildra framtida klimatförändringar. Och det finns mycket som vi kan göra för att förbättra situationen.

Mull håller kol på plats
Det finns dubbelt så mycket kol lagrat i jorden än vad som finns i vegetationen och atmosfären tillsammans. Om vi på olika sätt sätter fart på detta kol så att det hamnar i atmosfären som koldioxid istället för som mull i marken så spär vi på klimatförändringarna. Och det är precis vad vi håller på att göra. I Indonesien odlar man oljepalmer där det tidigare vuxit sumpskogar. När man dikar ut markerna bryts mullen i de torvrika jordarna ner och tusentals ton kol hamnar som koldioxid i atmosfären. Om vi övergår till att bara använda miljöcertifierad palmolja så skulle denna ohållbara produktion helt kunna upphöra.

Svenska myllan borta
Men även i Sverige sjunker mullhalten i våra åkermarker, vilket spär på klimatförändringarna. I bördighetsförsök har man sett hur mullhalten minskat under de senaste 60 åren i olika delar av Sverige. Störst är problemen i södra Sverige där många av jordarna på slättbygderna har så  låga mullhalter att skördarna minskar och näringsämnen läcker ut. Tillståndet är lite bättre i Mellansverige, men även där har hälften av jordbruksjordarna en lägre mullhalt än 3,4% vilket anses vara ett gränsvärde för då skördarna börjar minska och näringsläckaget öka.

Mull är jordens mat
Mullen är mat för organismerna i jorden. Genom att mata jorden istället för växterna så skapar vi bättre förutsättningar för långsiktigt hållbar odling. Småkryp som kvalster och hoppstjärtar tuggar i sig döda blad och rötter. Svampar och bakterier bryter ner materialet så att näringen frigörs och kan tas upp av växterna. Utan mull så blir det ingen mat varken för småkrypen eller för växterna. Humusen fungerar också som en näringsreservoar som håller kvar växtnäringsämnen i marken och hindrar att de läcker ut. Så även om man gödslar med konstgödsel behöver man mull i sina åkrar.  En mullrik jord lagrar också vatten och klarar torrperioder mycket bättre än en mullfattig eftersom mullen suger åt sig vatten. Ett gram humus kan suga åt sig fyra gram vatten. Dessutom blir en mullrik jord inte vattensjuk lika lätt som en mullfattig jord eftersom den är luckrare och har bättre struktur. Och daggmaskarna gör gångar som leder bort överskottsvattnet.

Tre vägar till bättre jord
Det finns tre sätt att förbättra eller upprätthålla en hög mullhalt i marken.
1. Stora skördar, för då bildas mycket rötter och skörderester som får bli kvar i jorden. Utarmningen av jordarna är det stora problemet i många utvecklingsländer eftersom naturgödseln inte räcker till och man har inte råd att köpa konstgödsel.
2. Även om det blir mycket rötter kvar i jorden så behöver man kompensera för bortförsel av organiskt material via skörden. Det gör man lämpligast genom att tillföra kompost, naturgödsel eller täckmaterial som gräsklipp och halm. Mullhalten utarmas när naturgödsel ersätts av konstgödsel. Problemet ökar eftersom djurhållningen minskar, speciellt på de stora gårdarna. Dessutom är det vanligt att bränna bort fjorårshalmen innan man sår sin gröda, vilket ytterligare utarmar mullhalten.
3. Perenna grödor eller plöjningsfria odlingssystem. Nedbrytningen av mullen i marken ökar när man rör om genom plöjning och harvning, och den näringen som frigörs riskerar att läcka ut om det inte finns växter på plats att ta upp den. I plöjningsfria system blir tillförseln av näring via nedbrytningen jämnare, och perenna grödor har ofta större rotsystem som hjälper till att höja mullhalten.

Ostörd jord jobbar bäst
Om man undviker att röra om i jorden så gynnar man svamparna, och de gör en fantastisk stor nytta i marken. Inte bara genom att cirkulera näringen så att den åter kan tas upp av växterna, utan också genom att binda ihop markpartiklarna till stabila aggregat som gör jorden luftig och lucker. Ny forskning visar att mullrika gräsmarker har en svampdominerad nedbrytningskedja, medan intensivt skötta jordbruksmarker istället har en nedbrytningskedja som domineras av bakterier. Svampdominerad jord kan stå emot störningar mycket bättre än en bakteriedominerad jord. Om jorden till exempel torkar ut så kollapsar bakteriesamhällena medan svamparna klarar sig. Risken för näringsläckage blir därför mycket högre i intensivt skött jordbruksmark jämfört med gräsmark.

Var rädd om svamparna
Även i trädgården bör vi eftersträva jord där svamparna dominerar nedbrytningskedjan genom att hålla den bevuxen i så hög grad som möjligt. Då bibehåller man en hög mullhalt och riskerar inte att näringen läcker ut. I grönsaksbäddarna täcker man jorden mellan plantorna eller odlar perenna grönsaker som inte lämnar jorden bar. Gräsklipp mellan plantorna skyddar mot regn och vind, bibehåller fukten och hindrar ogräset, samtidigt som mullhalten ökar när gräset dras ner av daggmaskarna. Nere i marken maler de sönder det i sina tarmar och blandar med annat jordmaterial till näringsrika exkrementhögar som är den bästa gödseln för växterna som man kan tänka sig.

Vissa växter som klöver, lusern, ärt- och bönväxter kan lagra kväve med hjälp av bakterier som bor i knölar som sitter på rötterna. Här ser man sådana knölar hos skivlusern, Medicago italica. Foto: injatacoshell/Wikimedia/CC BY-SA 3.0

Kvävefixerare
Ett annat sätt att höja mullhalten både för bönder och för oss trädgårdsodlare är att odla fånggrödor. Det vill säga växter som fångar upp överbliven näring i marken, och som inte skördas, utan istället myllas ner i marken för att förbättra jorden. Här kan man med fördel använda kvävefixerande växter som klöver och lusern. Ärtor och bönor har samma egenskap. Kvävet som fångas av bakterierna som bor i små knölar på rötterna gödslar jorden och gör den bördigare. Man kan gärna kombinera med honungsfacelia, Phacelia tanacetifolia, eller andra växter som har djupa rötter som luckrar jorden. Honungsfacelia är dessutom en bra biväxt. Ett gräs med finförgrenade rötter som höjer mullhalten kan också ingå men då bör man inte välja sorter som riskerar att bli svåra ogräs.  Denna form av gröngödsling är något som vi borde praktisera mer, både i Sverige och utomlands. I tropikerna är det vanligt med Agroforestry där man odlar sina grödor mellan rader av träd. Trädens rötter skyddar marken från erosion och tar upp näring från djupet som deponeras på ytan och kan komma den annuella grödan mellan träden till godo.

Insikten sprider sig
En uppsjö av exempel på hur jordbrukare världen över arbetar framgångsrikt för att förbättra sina jordar beskrivs i tidskriften ”Farming Matters” som har ett temanummer om det Internationella jordåret för gratis nedladdning på nätet, ladda ner temanumret här. I England har bönderna själva utvecklat en kunskapsbas som ska hjälpa till att minimera kolförlusterna från marken. Bara genom att förändra sammasättningen av foderväxter lyckades mjölkbonden Rob Richmond i Gloucestershire öka kolinbindningen i sina ängs- och hagmarker med tjugo ton kol per hektar och år.
I Burkina Faso i Västafrika har man övergått från ”slash and burn” till ”slash and mulch”. Det vill säga, istället för att elda upp skörderesterna innan man sår sin nya gröda låter man dem ligga kvar. Termiter lockas dit för att äta och myllar ner resterna i marken. Deras gångar underlättar för regnvattnet att tränga ner och skörden av Sorghum som är den viktigaste grödan i området, fördubblas jämfört med när man använder den traditionella ”slash and burn” tekniken.

Vi har 2000 kvadratmeter var
Det finns många sätt att engagera sig för att skapa ett hållbarare samhälle. Själv blev jag inspirerad när jag besökte projektet ”Dina 2000 kvadratmeter” i Järna utanför Södertälje. Det är så stor yta vi har per person om vi delar upp jordens odlingsbara mark mellan alla invånare. Trädgårdsmästarens målsättning var att odla all mat hon behövde på denna plätt. Andelen som användes till djurfoder räckte till köttdiet en dag i veckan och för mig blev trädgården ett sätt att visa hur begränsade jordens resurser är, och hur man kan göras medveten om detta och ändra sin livsföring. Trädgården besöks ofta av skolklasser och väcker många frågor och funderingar hos barnen. Men när jag frågade om ägaren använde sin egen urin som gödselmedel gick jag tydligen över en gräns för vad som kändes bekvämt.

Guldvatten en värdefull resurs
Urin utspädd med tio delar vatten (guldvatten) ger en näringslösning som innehåller alla de näringsämnena som växterna behöver. Enligt min mening har vi inte råd att slösa bort denna resurs. Idag tar vi i många fall bort näringsämnena på reningsverken så de inte rinner ut i åar och hav. Men guldvatten ger en näringslösning som innehåller alla näringsämnen som växterna behöver. En mycket större andel av våra näringsämnen måste återföras till den odlade marken om vi ska lyckas föda jordens växande befolkning. Bindeshawar Pathak har utvecklat en enkel komposttoalett för att återföra näring i utvecklingsländer och blev för detta belönad med Stockholms vattenpris 2009. En annan enkel lösning på att återföra näringen i vår urin och fekalier är den så kallade Pee-poo bagen. En nedbrytningsbar papperspåse med självsanerande egenskaper som utvecklats i Sverige för att användas i utvecklingsländer. Efter uträttat värv gräver man ner den och gödslar samtidigt sina grödor.

I blomsterrabatten kan alla vissna rester från perennerna lämnas kvar mellan plantorna. Då blir jorden fluffig och full med maskar och småkryp. Småplantor blir skyddade mot vårens frostnätter och fåglarna hittar massor med mat. Och perennerna stormtrivs! Högra bilden: Unga välmående plantor av sojaböna planterade i resterna av en tidigare veteskörd. Den här nya typen av odling utan plöjning minskar risken för erosion och hjälper jorden att behålla fukten till den nya grödan. Foto: Foto: Lotta Flodén och USDA Natural Resources Conservation Service

Vinster med minskad plöjning
Tänk om vi kunde minska plogens förödande verkan och istället förlita oss till perenna grödor. Idag görs framsteg för att utveckla perenna former av våra viktigaste sädesslag, och om det lyckas skulle både erosionsproblem och näringsläckage minska. Marken skulle inte behöva bearbetas lika ofta, vilket innebär mindre dieselåtgång och mindre risk för jordpackning och erosion. Användningen av konstgödsel och pesticider skulle också minska, vilket både bonden och miljön skulle må bra av. Och framförallt, mullhalten skulle stiga i våra jordar.

MULL OCH HUMUS – VAD ÄR DET?

Jord består av mineralkorn (till exempel sand och lera), vatten, luft och mull.

Mull: Det är den organiska delen av jorden och här ingår alla levande organismer tillsammans med döda växt- och djurdelar i olika stadier av förmultning. Nyligen dött material blir mat åt små­kryp och mikrober. Resultatet av deras verksamhet blir att näringen frigörs så att den åter kan tas upp av växterna. Utan dessa organismer skulle cirkulationen av näringsämnen stanna och livsbetingelserna upphöra.
Fördelar med mullrik jord: En mullrik jord har porös struktur så att vatten och luft kan tränga ner i marken. Det beror på att mullen gynnar ett rikt mikroliv av svampar och bakterier som binder ihop jordpartiklarna till aggregat (klumpar) som gör jorden lucker. Det är dessa aggregat som slås sönder när regndropparna träffar den bara jorden. Jordpartiklar sätter igen porerna i mark­ytan så att det bildas en skorpa som vattnet har svårt att tränga igenom. Regnvattnet rinner av på ytan istället för att tränga ner i marken och för då med sig jordpartiklar som så småningom hamnar i floderna, vilket i värsta fall leder till översvämningar och näringsförluster.

Humus: Det är den delen av mullen som blir över när små­kryp och mikrober tagit sitt. Men denna svårsmälta del av mullen fyller en viktig funktion. Lösta näringsämnen binder sig till humusen och läcker därför inte ut. Men när en rot växer förbi lossnar näringen och blir tillgänglig för växterna.
Gödslar man en mullfattig jord med konstgödsel är risken mycket stor att näringen hamnar i grundvattnet eller i en intilliggande bäck istället för i växterna.

I NATUREN FINNS INGEN BAR JORD

Så enkelt är det. I naturen finns ingen bar jord. Det beror på ett snillrikt system där växter och jord är helt beroende av varandra för att överleva. Jorden är faktiskt precis som växterna, en levande organism. Den består bland annat av svampar, mikroorganismer och en mängd smådjur, som behöver ständig tillgång på mat (döda växt- och djurdelar) för att kunna göra ett av sina viktigaste jobb, nämligen att förse växterna med näring och vatten, så att den i sin tur alltid har tillgång på mat i form av döda djur- och växtdelar.

Sköt om din jord väl så får du mångfalt tillbaka
Se till att den alltid har tillgång till giftfri mat, syre och vatten. Bar jord är svältande jord. Låt resterna från perenner och grönsaksskörd ligga kvar, löv kan till exempel mata jorden under buskar. Gräsklipp och ogräsrens (här får man se till att rötter och frön tas bort) är perfekt gödning och mums för jorden.
Kliv inte i jorden i onödan. En kompakt jord andas inte och har svårt att leda bort vatten. Få växter klarar kompakta jordar. En frisk jord är porös, full av liv, alltid täckt av organiskt material och får arbeta ostörd av grävning och plöjning.