Rosenkvitten – frukt med lovande framtid

Perfekta och defekta blommor hos rosenkvitten
Så odlar du rosenkvitten
Fyra rena rosenkvittenarter och en hybrid
Sorter av liten rosenkvitten med goda frukter
Recept
Förädlings­arbetet bakom de nya rosenkvitten­sorterna ’Darius och ’Rondo’

Liten rosenkviten

Rosenkvitten – frukt med lovande framtid

Text: Kimmo Rumpunen, forskare och växtförädlare, SLU

Underbart god juice, glass, marmelad och sirap – rosenkvittens nyttiga frukter kan användas till mycket. Nu har flera års forskning och förädlingsarbete vid Balsgård resulterat i två tornfria sorter med extra goda frukter – ’Darius’ och ’Rondo’!

När jag som hortonomstudent för drygt 25 år sedan började intressera mig för rosenkvitten var det främst för de vackra och väldoftande frukternas skull. Så användbara i till exempel marmelad och sylt – rika på syra och arom.
I plantbutiker och hemträdgårdar salufördes rosenkvitten vid denna tid endast som prydnadsbuske, främst stor rosenkvitten och hybridrosenkvitten men även liten rosenkvitten, alla med mer eller mindre torniga grenar. I botaniska trädgårdar och samlingar kunde man undantagsvis också hitta kinesisk rosenkvitten.

Darius och Rondo, två nya sorter av liten rosenkvitten.

‘Darius’ och ’Rondo’ är två nya tornfria rosen­kvittensorter som tagits fram för sina goda frukter. Beräknas finnas i handeln 2019. Foto: Archives of Institute of Horticulture, Latvia University of Agriculturea

Nya ’Darius’ och ’Rondo’
Men visst måste det gå att utveckla rosen­kvitten till en fruktbuske utan tornar för kommersiell odling, och trodde att tanken var unik till dess att jag fick möjlighet att både börja forska och bedriva växtförädling kring rosenkvitten på Balsgård. I denna artikel finner du en översikt kring rosenkvitten och en sammanfattning av det forsknings- och förädlingsarbete som nu resulterat i två nya sorter, Chaenomeles japonica ’Darius’ och C. japonica ’Rondo’, samt lite tips om hur rosenkvitten kan användas. Jag hoppas samtidigt inspirera dig att plantera rosen­kvitten som en både vacker och användbar fruktbuske väl lämpad för ekologisk odling.

Prydnadsväxt med anor
Rosenkvitten har under århundraden uppskattats som prydnadsväxt men hittills har få sorter utvecklats för fruktproduktion. Stor rosenkvitten introducerades till Japan från Kina omkring år 1550. I Japan selekterade man därefter fram många prydnadssorter inklusive korsningar med liten ro­sen­kvitten.

Bonsai av rosenkvitten.

Rosenkvitten är en populär bonsaiväxt eftersom den är lång- livad och tål kraftig beskärning. Foto: Meiqianbao/Shutterstock

Populär som bonsai
I Japan är rosenkvitten än i dag en uppskattad prydnadsväxt och används till exempel som bonsai men odlas inte i någon större utsträckning som fruktbuske. Rosenkvitten lämpar sig särskilt väl som bonsai eftersom plantorna är mycket långlivade, tolererar kraftig beskärning både av skott och rötter, och sätter rikligt med blommor.

Hybridiseringen tar fart i Europa
Till Europa kom stor rosenkvitten år 1796. Liten rosenkvitten introducerades år 1869 och kinesisk rosenkvitten år 1880. Under 1900-talets början togs därefter mer än 500 olika prydnadssorter fram genom arthybridiseringar i alla riktningar. Tibetansk rosenkvitten beskrevs först gången år 1963 och det är mycket sannolikt att de fröplantor av tibetansk rosenkvitten som vi odlat på Balsgård sedan år 1998 är de första som introducerats i odling i Europa.

Släkt med äpple och päron
Rosenkvittensläktet, Chaenomeles, tillhör underfamiljen av växter med kärnfrukter, Maloideae, inom familjen av rosväxter, Rosaceae. Inom Maloideae står Chaenomeles närmast kvittensläktet, Cydonia, Docynia, Kineskvittensläktet, Pseudocydonia, päronsläktet, Pyrus, och apelsläktet, Malus.

Gapande äpple
Chaenomeles
har fått sitt namn från grekiskans chaino, att ”gapa, öppna sig” och melon ”äpple”. Detta anses emellertid vara en felaktig beskrivning eftersom rosen­kvittenfrukt endast i undantagsfall sprick­er upp. På Balsgård har fenomenet noterats endast vid ett tillfälle, och då i samband med riklig nederbörd efter en längre torrperiod under senhösten.

fyra arter av rosenkvitten.

1: Kinesisk rosenkvitten. 2: Liten rosenkvitten. 3: Stor rosenkvitten. 4: Tibetansk rosenkvitten.

Asiatisk härkomst
Rosenkvittensläktet, Chaenomeles, har fyra kända arter: kinesisk rosenkvitten, C. cathayensis, liten rosenkvitten, C. japonica, stor rosenkvitten, C. speciosa, och tibetansk rosenkvitten, C. thibetica. Liten rosenkvitten växer vild endast i Japan. Övriga arter förekommer främst i bergsområden i Kina och Tibet. De kinesiska arterna är huvudsakligen kontinentala medan den japanska arten är mestadels maritim.

Rosenkvitten frukter och frön.

Rosenkvittens frukter varierar stort både i form och storlek. Frukterna innehåller mängder med frön som blir bruna när frukten är mogen. Foto: Kimmo Rumpunen

Stor rosenkvitten inte störst
Egentligen borde stor rosenkvitten byta namn eftersom det svenska namnet är missvisande – frukterna hos kinesisk rosenkvitten är de i särklass största i släktet. Då stor rosenkvitten introducerades och spreds i odling i västerlandet kände man helt enkelt inte till kinesisk rosenkvitten utan jämförde med liten rosenkvitten och då var namnet adekvat. På engelska benämns arterna: ”Japanese quince”, ”Flowering quince”, ”Chinese quince” och ”Tibetan quince”, namn som kopplar arterna till ursprung eller användning.

Kort knoppvila
Alla rosenkvittenarter får knoppsamlingar med upp till sex knoppar i klungor på tvååriga eller äldre grenar. Blomknopparna bildas normalt under sensommaren och hösten, och kan utvecklas antingen på kortskott (under våren och i slutet av hösten) eller på långskott (från slutet av våren till senhösten). Knoppvilan är kort. Det är därför oftast möjligt att, till skillnad från de flesta av våra andra fruktslag, driva kvistar i blom redan vid jul – ett både vackert och exotiskt inslag på julbordet.

Blommar på liten rosenkvitten.

Rosenkvitten blommar överdådigt i maj–juni. Grenarna får mängder med små klungor av knoppar som slår ut successivt under försommaren. Rosenkvitten pollineras av humlor och bin som lockas till de nektarrika blommorna.

Blommar i maj
Huvudsakliga blomningsperioden för liten rosenkvitten inträffar i Skåne normalt under andra veckan i maj. Blomningen pågår i två till tre veckor beroende på sort och temperatur. Även om öppna blommor är känsliga för minusgrader påverkar vårfrost normalt inte fruktsättningen vilket beror på överflödet av blomknoppar som successivt slår ut långt in på sommaren. Det finns alltid några blommor som på så sätt undgår frosten.

Blommande liten rosenkvitten.

Liten rosenkvitten blommar normalt andra veckan i maj i Skåne. Blommorna är känsliga för frost men eftersom knopparna inte öppnas samtidigt påverkas inte fruktsättningen nämnvärt.

Korsbefruktning ett måste
Blommorna är hos liten rosenkvitten normalt femtaliga (de har fem foderblad och fem kronblad). Färgen är klar och intensivt laxrosa till orangeröd men blommorna kan även vara rent vita. Pistillens märke blir fuktigt när blomman slår ut och kan då ta emot pollen. Den effektiva pollineringsperioden för en blomma är 3 till 5 dagar. Pollinering sker via humlor och honungsbin som lockas till de färgstarka och nektarrika, men doftlösa blommorna.
Rosenkvitten är, liksom äpple, för det mesta självsteril. För att säkerställa god fruktsättning måste därför minst två kompatibla sorter planteras (det räcker att det finns andra rosenkvittensorter i närheten som blommar samtidigt).

Frukter i olika storlekar av rosenkvitten.

Rosenkvitten är ett släkte med stor genetisk diversitet vilket också avspeglar sig i frukternas utseende. Foto: Kimmo Rumpunen

Kärnrika frukter
Rosenkvitten har kärnfrukter med mycket varierande form. Liten rosenkvitten får de minsta frukterna med en vikt vanligen under 50 g.
Störst frukter har kinesisk rosen­kvitten med en medelvikt av cirka 180 g. Ibland kan frukterna väga upp till 600 g eller mer vid odling i södra Sverige under gynnsamma förhållanden. Alla arter har ett stort antal kärnor i varje frukt.
Liten rosenkvitten får upp till 80 frön, stor rosen­kvitten 100 och kinesisk rosenkvitten upp till 120. Frukter hos arthybrider varierar i storlek och innehåll av frön. Frukten utvecklas normalt även vid begränsad pollinering och ett fåtal frön i varje frögömme.

Mognar sent
Liten rosenkvitten börjar mogna i slutet av augusti i södra Sverige, och kan skördas från mitten eller slutet av september. Frukterna hos stor rosenkvitten behöver mer värme för att utveckla den typiska gula färgen (ibland gulgrönt och något rött) och kinesisk rosenkvitten hinner normalt inte mogna överhuvudtaget i vårt klimat. Alla rosenkvittenarter får väldoftande frukter som förblir fasta även vid full mognad.
Det finns inga exakta kriterier för frukt­mognad hos rosenkvitten förutom att skalets färg blir gult, fröskalet blir mörkbrunt, huden blir mer eller mindre fet och frukterna mer eller mindre doftande.

Buske av liten rosenkvitten med mogen frukt.

Liten rosenkvitten kan sätta rikligt med frukt. Vi har i försök som mest uppmätt 16 kg på en sexårig buske. Foto: Kimmo Rumpunen

Hanteras varsamt
Trots det mycket fasta fruktköttet är frukterna mycket känsliga för mekanisk påverkan i samband med skörd. Frukterna bör därför hanteras ytterst försiktigt om de inte omedelbart ska bearbetas eller frysas. Om plockningen sker varsamt kan frukterna lagras i cirka två månader vid 1°C och en relativ fuktighet på åtminstone 85 procent, utan att förlora i kvalitet. Frukterna kan alternativt lagras torrt vid högre temperatur (även i rumstemperatur) men torkar då successivt ut – å andra sidan minskar risk för angrepp av många lagringssvampar.

Rik på C-vitamin och fibrer
Alla rosenkvittenarter har ätliga frukter (om nu någon trodde något annat) med hög syrahalt, hög halt kostfiber och tydlig säregen doft och smak. Fruktköttet brunfärgas inte, vilket är en annan intressant egenskap. De är också rika på C-vitamin och hälsobefrämjande fenoler.

Hög pektinhalt
Sammansättningen av makronäringsämnen i fruktkött och frön hos liten rosen­kvitten är mest lik päron (Tabell 1). Innehållet av kostfiber är högt, mer än dubbelt jämfört med äpple varav betydande mängder pektin (Tabell 2). Pektinet har en hög metyleringsgrad (som till exempel hos citrus- och äpplepektin) och är därmed ett bra syltpektin. Att blanda rosenkvittenfrukter med andra frukter och bär är därför en utmärkt strategi eftersom man både tillför naturligt pektin och syra.

Tabell över innehållet av mikronäringsämnen och kostfibrer i liten rosenkvitten.

rosenkvittenjuice

Rosenkvittenjuice innehåller en mycket hög halt äppelsyra och en betydande mängd kinasyra. Smaken liknar äpple och citrus.

Rosenkvittenjuice
Om man använder en juicecentrifug för juiceutvinning blir utbytet cirka 50 procent juice, 42 procent fruktmassa och 8 procent frön. Juiceutbytet kan ökas till 70 procent genom användning av pektinnedbrytande enzymer. Juicen har en mycket hög halt äppelsyra och innehåller också en betydande mängd av kinasyra (Tabell 3). Kinasyra är tämligen ovanligt i frukter och bär men finns i hög halt också hos havtorn. Juicen är rik på kalium och innehåller signifikanta mängder fluor. De viktigaste sockerarterna i rosenkvittenjuice är fruktos, glukos och sorbitol (Tabell 4). Det totala innehållet av olika sockerarter är emellertid mycket lågt jämfört med de flesta andra frukter och bär.
Profilen av flyktiga smak- och doftämnen hos rosenkvitten liknar delvis den hos äpplen och äkta kvitten, och delvis den hos citrusfrukter. Sextio olika föreningar har identifierats i rosenkvittenjuice däribland ämnen som specifikt bidrar till fruktiga, söta, blommiga och syrliga noter.

Tabeller över egenskaper hos juice av liten rosenkvitten och olika sockerarter.

Rosenkvittenolja
Innehållet av olja är i genomsnitt 8 procent i frön hos liten rosenkvitten. Oljan är rik på omättade fettsyror. Linolsyra och oljesyra är de som förekommer i högst halt. Rosen­kvittenoljan skulle kunna vara en bra olja för till exempel kosmetiska produkter.
Rosenkvittenfrukter kan i industriell skala användas för att tillverka juice, vin, puré, aromextrakt, pektin, kostfiber med mera.

Användning
Rosenkvitten används och har hittills främst använts för tillverkning av siraps­liknande sockeraromextrakt, likör, kolsyrade läskedrycker, marmelader och glass. Ett sockeraromextrakt har visat sig vara utmärkt som smaksättning även i till exempel lemon curd och yoghurt.

Rik på antioxidanter
Rosenkvitten har ungefär samma antioxidativa kapacitet som blåbär, dubbelt så mycket som hallon, jordgubbar och svarta vinbär, när dessa undersökts in vitro. Den höga antioxidativa kapaciteten beror både på innehållet av C-vitamin (40–80 mg/­100 ml juice), men främst på olika fenolföreningar.

Kinesisk medicinalväxt
De kinesiska rosenkvittenarterna har en traditionell användning som medicinalväxter. Frukter som samlats in från vilda och odlade buskar har använts vid behandling av symtom som kräkningar och diarré, buksmärtor och ospecificerade domningar.

Forskning ger intressanta resultat
Nyligen har flera positiva effekter också rapporterats hos möss som fått äta rosen­kvittenpulver. Bland annat minskade förekomsten av aterosklerotiska plack i stora kroppspulsådern och den antioxidativa kapaciteten ökade. Man har också sett intressanta effekter av rosenkvittenpolyfenoler på cancerceller av olika slag (prostatacancer, bröstcancer, koloncancer) in vitro. Rosenkvittenextrakt tycks hämma både cancercellernas tillväxt, invasivitet och spridning samtidigt som motståndskraften hos friska celler stärks. Inga studier har genomförts på människa.

PERFEKTA OCH DEFEKTA BLOMMOR

Perfekta blommor med både ståndare och pistiller.

Så här ser perfekta rosenkvittenblommor ut. Notera den avlånga, uppsvällda knoppbasen som indikerar att både pistill och ståndare kommer att utvecklas normalt. Foto: Kimmo Rumpunen

Blommorna hos rosenkvitten klassificeras som perfekta (de har både ståndare och pistiller) och likformiga (alla blommor på en buske ser likadana ut). Trots detta har nästan varje planta av liten rosenkvitten också flera icke perfekta blommor, oftast med förkrympta, sterila pistiller vilket gör blomman funktionellt enkönad.
Storleken och formen på knoppbasen kan användas för att särskilja dessa enkönade blommor redan i knoppstadiet – en kort koppformad knoppbas är typiskt för hanblommor.

Oklart varför blommorna blir defekta
Anledningen till det mycket höga antalet blommor med förkrympta pistiller hos vissa plantor är inte känd. Det är möjligt att ogynnsam temperatur under knopp­sättning och knopputveckling kan bidra till detta, men genetiska faktorer har också betydelse. Kanske är det ett sätt för växten att hushålla med energi och ändå kunna locka många pollinerande insekter. Det räcker ju att bara ett fåtal frukter pollineras eftersom varje frukt har enormt många frön.

ODLA ROSENKVITTEN

Förökning med frön
Alla rosenkvittenarter kan lätt förökas med frön. De gror ofta 95 till 100 procent, förutsatt att de inte förvarats torrt under lång tid före stratifiering, det vill säga köldbehandling, för att bryta frövila. En månads stratifiering vid plus 2–4 grader i fuktigt substrat, till exempel sandblandad såjord, är tillräckligt men vid kommersiell förökning används ofta en period på två till tre månader. En fröplanta blir dock aldrig identisk med moderplantan. Om man vill bevara sortegenskaperna måste förökning ske vegetativt. Det tar cirka fyra år innan en frösådd planta blommar.

Fröplantor och rotsticklingar.

Rosenkvitten förökas enkelt med frön eller rotsticklingar. Frösådd resulterar ofta i en 95–100-procentig frögroning. Högra bilden: Rotsticklingar tar sig bäst ju längre och grövre rotbiten är. Foto: Kimmo Rumpunen

Förökning med sticklingar
Det går bra att föröka rosen­kvitten vegetativt både genom ympning och genom örtartade och vedartade sticklingar. Mikroförökning är också en möjlig förökningsmetod som snabbt ger ett stort antal plantor, men eftersom tekniken är dyrbar begränsas användningen i dag till framtagning av moderplantor för sticklingsproduktion.

Förökning med rotbitar enklast
Allra enklast är dock att föröka rosenkvitten med rotbitar. Klipp av 5 till 10 mm grova rötter i minst 5 cm långa bitar, stick ner dessa lodrätt i såjord, vattna, trä en plastpåse över och placera krukan ljust så kommer snart varje rotbit att producera en mängd skott som enkelt kan rivas av och i sin tur stickas i såjord och rotas. Hur enkelt som helst!

Trivs i djup väldränerad jord
Rosenkvitten har ett utbrett och mycket djupt rotsystem, så det är bra att djupluckra jorden innan plantering. Rosenkvitten är lättodlad och klarar de flesta jordar så länge de inte är kalkrika. Buskarna utvecklas bäst i väldränerad jord med mull och lera och med riklig tillgång till organiskt material i jordens ytskikt.

Undvik kalkrik jord
Jordens pH bör ligga mellan 5 och 6 eftersom rosen­kvitten annars lätt drabbas av kloros (växten får svårt att bilda klorofyll och bladen bleknar). pH-värdet kan, om det behövs, sänkas genom att blanda jorden med bark eller rododendronjord. Tillför gärna komposterad stallgödsel vid planteringen.

Vårplantering bäst
Rosenkvitten planteras tidigt på våren eller hösten. Unga plantor är känsliga för vinterskador och därför kan tidig vårplantering vara att föredra. Vid plantering bör kruk­odlade plantor användas eftersom de har en säkrare etablering jämfört med bar­rotade plantor. Liten rosenkvitten, C. japonica, planteras på ett avstånd av cirka en meter mellan plantorna. Vill man anlägga en större odling ska det vara omkring 2,5 till 3 meter mellan raderna. Vattna regelbundet första året.

Odling med markväv.

Större odlingar av liten rosenkvitten odlas med fördel i någon form av marktäckande väv som håller ogräs borta och gör att frukterna inte kontamineras av jord. Foto: Kimmo Rumpunen

Markväv mot ogräs
Eftersom rosenkvittenbuskarna är glesa och inte kan konkurrera ut ogräs rekommenderas någon form av marktäckning som till exempel marktäckande väv, bark eller gräsklipp. Anlägger man en större yta kan plantorna planteras i väv för att hålla ogräset borta. Ytterligare en fördel med markväv är att frukterna inte förorenas av jord vilket innebär minskad risk för infektion av svampsjukdomar som syns i form av röda eller svarta prickar på frukterna. Man kan också göra låga stöd för att förhindra att frukterna nuddar marken. Mellan raderna kan man ha lågväxande gräs/klöver som regelbundet klipps. För att minska konkurrensen om vatten och näringsämnen under odlingens etablering, rekommenderas att gräset inte sås förrän andra året efter plantering (om man ej droppbevattnar).

Gödsling och beskärning
Det beräknade kvävebehovet för rosen­kvittenodling är 2–3 gånger högre än för äpple, främst på grund av frukternas stora mängd frö. I trädgården gödslas rosenkvitten som andra bärbuskar. Undvik alltför mycket kväve. Kompost och en näve benmjöl på våren per buske brukar räcka.
Den potentiella avkastningen hos rosenkvitten beror både på sort, planteringsavstånd och plantornas ålder. Den genomsnittliga avkastningen hos de högst avkastande selektionerna har varit 6–10 kg per planta från år sex och framåt i de försök som vi gjort på Balsgård. Den maximala avkastningen som vi hittills fått var över 16 kilo på en buske! Det är svårt att sia om odlingens livslängd men rosenkvittenbuskar är generellt mycket långlivade.
Beskärning behövs normalt inte men man bör ta bort döda och brutna grenar. Gamla grenar som ger få frukter kan också tas bort.

Sjukdomar och skadedjur
Rosenkvitten är mycket frisk i jämförelse med andra kärnfrukter och lämpar sig därför väl för ekologisk odling. Bland sjuk­domar och skadedjur är det främst svampsjukdomar som dominerar.
Värst är gråmögel, Botrytis cinerea, som vi har funnit på blommor och skott samt på frukter i alla stadier, även på kyllagrad frukt. Samtliga frukter bör plockas bort vid skörd annars riskerar kvarsittande frukter att bli en näringskälla för gråmögel som sedan växer in i grenar och ger upphov till grendöd. Vid kraftiga gråmögelangrepp kan hela busken i värsta fall dö.

Svampangrepp på liten rosenkvitten.

Små röda fläckar på frukterna kan vara symtom på svampangrepp och kan senare utvecklas till brunfärgade rötor.

Röda fläckar kan vara svamp
Rosenkvittenfrukter kan också få symtom i form av små röda fläckar som så småningom kan utvecklas till brunfärgade rötor, särskilt vid lagring. Eftersom flera olika svampar, däribland Phlyctema vagabunda, har hittats i fläckarna är den röda färgen snarare en generell reaktion än ett specifikt symtom för en viss svamp. Skillnader i angrepp av fruktfläckar är också genetisk betingad även om angreppen kraftigt minskar vid odling med marktäckning.
Päronpest, som orsakas av bakterien Erwinia amylovora, kan också angripa rosenkvitten i områden där sjukdomen förekommer. Detta är än så länge inget allvarligt problem i Sverige.
Vid längre tids lagring i kyllager är angrepp av penselmögel, Penicillium expansum vanlig. För att undvika mögeltoxiner ska angripna frukter alltid kasseras.


FYRA RENA ROSENKVITTENARTER OCH EN HYBRID

Text: Lotta Flodén

Alla fyra arter av rosenkvitten får ätliga frukter och blommar överdådigt i maj–juni. Liten rosenkvitten har de godaste frukterna. Hybridrosenkvitten har de vackraste blommorna – enkla och dubbla, i färger från vitaste vitt och laxrosa till djupaste cerise.

Chaenomeles cathayensis
Kinesisk rosenkvitten, C. cathayensis
En högväxande tornig buske eller ett mindre träd (upp till 6 meter) som får mycket stora gröngula frukter. De mognar i okt­ober. De vackra blommorna är vita eller rosa och 2–4 cm i diameter. Blommar i maj.

chaenomeles japonica
Liten rosenkvitten, C. japonica
En tornig lågväxande buske som blir 0,6–1,2 meter hög. De röda blommorna är mycket dekorativa, cirka 2,5–4 cm i diameter. Blommar i maj. Frukten mognar i september–oktober. Den härdigaste av rosenkvittenarterna. Blomfärgen kan variera från djupaste rött till vitt och vissa sorter är tornfria. Används för fruktproduktion.

Chaenomeles Speciosa
Stor rosenkvitten, C. speciosa
En stor tornig buske, cirka 2–5 meter hög. Blommorna är vanligtvis ceriseröda eller vita och 4–6 cm i diameter. Blommar i maj. Frukten mognar i september–oktober. Finns i flera varianter.

Chaenomeles thibetica
Tibetansk rosenkvitten, C. thibetica
En mycket tornig stor buske eller ett litet träd som blir 1,5–3 meter högt. Blommorna är rosa. Blommar i maj. Får ovala till runda frukter som mognar i september–november (om de ens hinner mogna).

Hybridrosenkvitten, Chaenomeles x superba Cameo.
Hybridrosenkvitten ’Cameo’ får dubbla laxfärgade blommor.

Hybridrosenkvitten ’Nicoline
Hybridrosenkvitten ’Nicoline’ kan bli upp till 150 cm hög och får djupt scharlakansröda blommor.

Hybridrosenkvitten, Chaenomeles x superba
Hybridrosenkvitten är en korsning mellan liten rosenkvitten och stor rosenkvitten. Den bildar en låg, upp till 1,5 meter hög buske med utbrett växtsätt och har en intensivare blomning än de rena arterna. Hybridrosenkvitten finns i en mängd vackra namnsorter i varierande höjd och med olika form och färg på blommorna.


SORTER AV LITEN ROSENKVITTEN MED GODA FRUKTER

Text: Kimmo Rumpunen och Lotta Flodén

Inte förrän 2019 får vi möjlighet att pröva på de nya sorterna ’Darius’ och ’Rondo’, men det finns andra goda sorter av liten rosenkvitten, C. japonica, att njuta av medan vi väntar.

Chaenomeles japonica Cido
C. japonica ’Cido’
Ursprung: Lettland.
Höjd: 0,5–1,5 meter.
Växtsätt: Utbrett.
Frukt: Gulorange och doftande.
Mognadstid: September–oktober (i kalla lägen kan det hända att frukterna inte hinner mogna).
Blomningstid: Maj–juni.
Blomfärg: Orangeröd.
Jord: Väldränerad, djuparbetad och mullrik. pH-värde 5–6.
Läge: Full sol.
Härdighet: zon l–V.
Övrigt: Tornfri eller nästan tornfri. Vid samplantering med andra sorter blir skörden större.

Chaenomeles japonica Motala E
C. japonica fk ’Motala’ E
Ursprung: Sverige, Motala.
Höjd: 0,4–0,8 meter.
Växtsätt: Låg buske med utbrett växtsätt.
Frukt: Gula plattrunda, väldoftande.
Mognadstid: September.
Blomningstid: Maj–juni.
Blomfärg: Orangeröd.
Jord: Väldränerad, djuparbetad och mullrik. pH-värde 5–6.
Läge: Full sol.
Härdighet: Zon l–V.
Övrigt: Torniga grenar. Vid samplantering med andra sorter blir skörden större.
E-certifierad.

Chaenomeles japonica sirius
C. japonica ’Sirius’
Ursprung: Finland.
Höjd: Cirka 0,5 meter.
Växtsätt: Utbrett.
Frukt: Gula och doftande.
Mognadstid: September.
Blomningstid: Maj–juni.
Blomfärg: Lysande röd – tegelröd.
Jord: Väldränerad, djuparbetad och mullrik. pH-värde 5–6.
Läge: Full sol.
Härdighet: Zon l–V.
Övrigt: Tornfri. ’Sirius’ är självfertil men skörden blir större med samplantering av andra sorter som blommar samtidigt.

Chaenomeles japonica venus
C. japonica ’Venus’
Ursprung: Finland.
Höjd: Cirka 0,4 meter.
Växtsätt: Utbrett.
Frukt: Gul och doftande.
Mognadstid: September.
Blomningstid: Maj–juni.
Blomfärg: Vackert röd.
Jord: Väldränerad, djuparbetad och mullrik. pH-värde 5–6.
Läge: Full sol.
Härdighet: Zon l–V.
Övrigt: Tornfri. Vid samplantering med exempelvis ’Sirius’ eller andra sorter av rosenkvitten blir skörden större.

Chaenomeles japonica Darius
C. japonica ’Darius’
Ursprung: Sverige.
Höjd: 75 cm.
Växtsätt: Blir cirka 180 cm bred. Har ett mer utbrett växtsätt än ’Rondo’.
Blomningstid: Maj.
Mognadstid: September.
Frukt: Varmgul och mycket syrlig men aromatisk. Varje frukt väger cirka 50 g (ger större frukter på yngre plantor). Skörd cirka 5–7 kg på fullvuxna buskar (buskar äldre än 6 år).
Jord: Väldränerad, djuparbetad och mullrik. pH-värde 5–6.
Läge: Full sol.
Härdighet: Zon IV.
Övrigt: Helt tornfri. Pollineringskompatibel med ’Rondo’ och alla andra rosenkvittensorter som blommar samtidigt.

Chaenomeles japonica Rondo
C. japonica ’Rondo’
Ursprung: Sverige.
Höjd: 90 cm.
Växtsätt: Mer upprättväxande än ’Darius’. Blir cirka 150 cm bred.
Blomningstid: Maj.
Mognadstid: September.
Frukt: Varmgul och mycket syrlig men aromatisk. Varje frukt väger cirka 50 g (ger större frukter på yngre plantor). Skörd cirka 5–7 kg på fullvuxna buskar (buskar äldre än 6 år).
Jord: Väldränerad, djuparbetad och mullrik. pH-värde 5–6.
Läge: Full sol.
Härdighet: Zon IV.
Övrigt: Helt tornfri. Pollineringskompatibel med ’Darius’ och alla andra rosenkvittensorter som blommar samtidigt.



RECEPT MED ROSENKVITTEN

Text: Kimmo Rumpunen

Rosenkvittens frukter har en härlig arom som kommer fram först när de förädlats i köket. Här är några recept för dig som vill njuta av nordens citron – rosenkvitten.

Ett bra sätt att ta till vara och bevara rosenkvittenarom är att göra ett sockerjuicekoncentrat – en rosenkvittensirap. Sirapen kan till exempel användas till att smaksätta glass och bakverk men även i dryck. Den är vid tillräcklig sockerhalt självkonserverande men kan också frysas eller pastöriseras på flaska eller burk. Inga ytterligare tillsatser behövs.

Rosenkvittensirap och rosenkvittensuckat

(4–5 dl sirap)
500 g rosenkvittenfrukter
500 g strösocker

Skölj och skiva rosenkvittenfrukterna i cirka 5 millimeter tjocka skivor. Skiva frukterna på tvär­en, tvärs över kärnhuset. Då blir det enklare att skaka loss kärnorna. Varva skivorna med socker i ett rostfritt kärl eller glasburk. Placera kärlet i kylskåp 2–3 dygn och sila sedan av sirapen från skivorna med fruktkött. De bortsilade frukt­skivorna kan med fördel torkas i ugn på svag värme och användas som suckat eller godis. De är både smakrika och syrliga och kan också användas till att smaksätta vatten. Rosenkvittensirap kan användas för smaksättning av allehanda produkter där socker ingår.

Rosenkvittenpuré och rosenkvittenäpplemos

Rosenkvittenpuré är mycket användbart i olika rätter och bakverk. Små mängder rosen­kvit­tenpuré tillverkas enkelt genom att man kokar upp hela rosenkvittenfrukter med lite vatten. Koka frukterna till dess att de mjuknar (cirka 5–10 minuter) men koka dem inte så länge att kärnhuset spricker. Det är sedan mycket enkelt att passera fram puré med hjälp av en sked/slickepott genom en vanlig trådsil.
Tips: Rosen­kvitten fungerar som smakförstärkare till äpple. Att blanda 1 del rosenkvittenfrukter och 4 delar äpplen ger en förstärkt äpplesmak till exempel i puré, mos och kräm.

Rosenkvittensylt med bitar av fruktkött

Även om rosenkvitten innehåller mycket pektin i sig, så kan det vara svårt att få en bra smak och konsistens på sylten utan att tillsätta pektin. För hög andel frukt i sylten ger helt enkelt en för syrlig sylt. Om man inte vill blanda med andra frukter och bär måste man därför tillsätta lite pektin.

500 g socker
200 g rosenkvittenpuré
150 g rosenkvitten skuren i bitar
140 g vatten
6,5 g pektin

Blanda socker med puré och vatten och tillsätt därefter rosenkvittenbitarna och pektinet. Låt sylten få ett uppkok under några minuter och fyll den het på glasburkar som försluts och vänds upp och ned för att även insidan av locket ska bli pastöriserat.
Om man önskar en produkt med mildare smak av rosenkvitten kan hälften av rosenkvittenpurén bytas ut mot äpplepuré.

Rosenkvittencurd

I många produkter där man traditionellt använder citron kan rosenkvitten i kraft av sin höga syrahalt fungera som ett utmärkt alternativ och ge en helt annan smak eftersom äpplesyra och kinasyra har andra smakegenskaper än citronsyra. Rosenkvittencurd är mycket gott och kan användas både på scones och som fyllning i olika bakverk.

3 st ägg
150 g socker
100 g rosenkvittenpuré
50 g smör

Värm ägg och socker på svag värme under omrörning till dess att massan tjocknar. Rör i rosen­kvittenpurén tillsammans med smöret och fortsätt omrörningen tills smöret smält. Fyll curden på burk som förvaras i kylskåp.

Enkel rosenkvittenglass

Genom sin syra bidrar rosenkvitten till en bra balans i produkter som annars ter sig för söta, till exempel glass. Rosenkvittenglass är gott i sig, men kan också serveras tillsammans med kex eller till pajer och andra bakverk.

2 ägg
1 dl socker
0,5 dl rosenkvittensirap
3 dl grädde
2 dl mjölk

Vispa ägg och socker 1 minut. Tillsätt rosenkvittensirapen och vispa ytterligare 1 minut. Tillsätt grädde och mjölk och blanda väl. Häll blandningen i en glassmaskin och frys till önskad konsistens. Om man inte har en glassmaskin går det utmärkt att frysa på vanligt sätt men gärna med omrörning ett par gånger under infrysningen.


FÖRÄDLINGSARBETET BAKOM DE NYA ROSENKVITTENSORTERNA ‘DARIUS’ OCH ‘RONDO

Text: Kimmo Rumpunen

Stor rosenkvitten har ofta använts för hybridisering och utveckling av prydnadsbuskar. Många vackra prydnadssorter har tagits fram men få finns i dag tillgängliga i det utarmade handelssortimentet. Alla rosenkvittenarter är diploida och har samma kromosomtal, 2n = 34. Eftersom det inte finns några hinder för hybridisering inom släktet Chaenomeles (tibetansk rosenkvitten har ännu inte testats), är korsningar inom och mellan arter det enklaste sättet att överföra olika egenskaper.

Spontan hybridisering
Vid kartläggning av släktskapet och den genetiska variationen hos rosen­kvitten har vi samarbetat med japanska och kinesiska botanister, och kunnat konstatera att liten rosenkvitten, såväl odlad som vildväxande, tydligt särskiljer sig från övriga arter. Vi har kunnat dokumentera förekomst av spontan hybridisering mellan kinesisk kvitten och stor rosen­kvitten i några vildväxande populationer. Med hjälp av molekylära markörer har vi också kommit fram till att tibetansk rosen­kvitten är närmast besläktad med kinesisk rosenkvitten. Vi har samtidigt visat att den genetiska variationen är större hos liten rosenkvitten och stor rosenkvitten än hos kinesisk rosen­kvitten och tibetansk ro­sen­kvitten. De förra hade större variation inom populationerna, medan de senare hade större variation mellan populationerna i det undersökta växtmaterialet. Om man i växtförädlings- eller bevarandesammanhang är intresserad av att få tillgång till en så stor genetisk variation som möjligt bör man därför ha olika insamlingsstrategier för de olika arterna.

Förädlingen då och nu
Domesticeringen av liten rosenkvitten som fruktbuske startade i Lettland år 1951. Genom upprepat massurval (då man tar till vara frukter från de bästa plantorna och sår ut deras frön samt upprepar urvalet) lyckades man efterhand minska andelen torniga fröplantor kraftigt (till cirka 4 procent). Man lyckades också få fram buskar med tidigare mognad och högre avkastning men de var fortfarande mycket variabla i alla andra viktiga odlingsegenskaper eftersom alla plantor förökades från frö.
I början av 1990-talet odlades rosen­kvitten i Lettland och Litauen på 400 hektar och det fanns även en industriell produktion av aromextrakt, likör och kolsyrade drycker. Odlingen upphörde därefter nästan helt när samhället och marknaden förändrades. Viss kommer­siell odling har också bedrivits i till exempel Vitryssland, Finland, Tyskland och Polen. Nu har intresset för rosenkvitten återigen ökat – förhoppningsvis kan nya sorter med frukter av enhetlig och bra kvalitet göra odlingen mer lönsam.
På Balsgård har växtförädlingen av rosenkvitten ända sedan den startade  varit inriktad på att ta fram högavkas-
t­ande sorter för ekologisk odling. Ett nära förädlingssamarbete med förädlare i Lettland och Litauen inleddes redan år 1991, och år 1997 startade ett fyraårigt forskningssamarbete kring rosen­kvitten med forskare i Finland, Frankrike och Spanien. I genetiska undersökningar har vi bland annat funnit att tornigheten hos liten rosenkvitten till störs­ta delen styrs av en dominant gen.

Fokus på kvalitet
För att kunna bedriva växtförädling effektivt krävs både kunskap och tydliga mål. Alla sorter måste vara anpassade till det klimat där de ska odlas. För ro­sen­kvitten har vi haft som mål att busk­arna måste vara så friska att det går att odla dem ekologiskt. Buskarna måste också vara lätta att föröka, ha tornfria grenar, mogna tidigt och ha frukter som släpper lätt vid skörd (och lossnar av sig själv vid full mognad så att de ej sitter kvar och blir inkörsport för gråmögel). Dess­utom måste fruktens kvalitet vara bra avseende smak, fiberinnehåll och juiceutbyte.

’Darius’ och ’Rondo’
De två sorter som nu släpps för fruktproduktion, ’Darius’ och ’Rondo’, har selekterats på Balsgård bland fröplantor som kommer från frukter som samlats in från utvalda buskar i odlingar i Litauen. Sorterna har därefter under flera år testats i jämförande sortförsök i både Sverige, Lettland och Litauen. Plantor har även testats hos provodlare i Sverige. Sorterna har nyligen registrerats för växtförädlarrätt hos den europeiska sortskyddsmyndigheten (CPVO). Här i Sverige kommer sorterna att förökas och marknadsföras via Elitplantstationen. Om cirka tre år kommer båda sorterna att finnas i handeln.