TRÄDGÅRD Blåstjärnor, porslinshyacint och vårstjärnor

Matta med vårstjärnor.

Vårstjärnor sprider sig mer än gärna i gräsmattor och kan med åren bilda enorma bestånd.

Tre små blå – blåstjärnor, porslinshyacint och vårstjärnor

Text: Eric Wahlsteen

Låt oss titta närmare på vårens riktiga slit och slängväxter, de där små blå som alla ser likadana ut. Eller? Kanske är det någon skillnad på blåstjärna, vårstjärna och porslinshyacint!

Rysk blåstjärna.

Rysk blåstjärna har mörkblått pollen som bin gärna samlar på våren.

Dessa små blå har länge gäckat vetenskapen och de har i omgångar bytt namn och flyttats mellan flera olika släkten och familjer. Enligt äldre praxis sorterades vårstjärnor, Chionodoxa, under Hyacinthaceae, hyacintväxter. Mer accepterat är att kalla dem för liljeväxter och då sortera dem tillsammans med porslinshyacint, Puschkinia, och blåstjärnor, Scilla, under Liliaceae. Senaste inlägget i debatten handlar om att kalla dem för sparrisväxter och låta dem tillhöra Asparagaceae, låt oss hoppas att det bara är en nyck. Redan på detta stadium är alltså alla oense, och man kan även i modern litteratur se dessa tre små blå släkten placeras i tre helt olika familjer.

DNA-bevis
Den idag allt mer rådande åsikten är att Chionodoxa inte bör ha släktesstatus utan sorteras under Scilla. Den stora oredan skapades 1998 när man ansåg sig ha DNA-bevis på att Chionodoxa och Scilla är så närstående att det inte går att motivera att de hålls isär. I stället för att tolka resultaten som att släktena verkligen står varandra nära, valde man alltså att slå ihop dem.

Ursprung från varmare trakter
Det är frapperande att föreställa sig att dessa tre släkten som sprider sig i sådant överflöd är i naturen begränsade till ett ganska litet geografiskt område. Chionodoxa återfinns i västra Turkiet, Kreta och Cypern, Puschkinia i Kaukasus, Turkiet, norra Iran, norra Irak och i Libanon medan vår vanliga Scilla siberica förekommer i Turket, Georgien och Armenien. Hela släktet Scilla har dock ett större utbredningsområde i stora delar av centrala och södra Europa och norra Afrika. Gemensamt för dem är att de i naturen företrädelsevis uppträder på vårfuktiga gräsmarker eller glest vegeterade steniga sluttningar.

En blandning av Chionodoxa forbesii, vårstjärna och Scilla bifolia och Chionoscilla, hybridvårstjärna.

En härlig blandning av 1. Chionodoxa forbesii, vårstjärna och 2. Scilla bifolia, tidig blåstjärna och 3. Chionoscilla, hybridvårstjärna, som är en korsning av de två förstnämnda.

Sprider sig villigt
Scilla och Chionodoxa sprider sig mer än gärna ohämmat i gräsmattor, woodland, ljusa skogar, under buskar och på andra ljusa platser där den får stå orörd under många år. När bladen håller på att vissna ned går det utmärkt att gräva upp några plantor, dela på tuvan och gräva ned dem på ett nytt ställe i trädgården. Lökarna är så billiga att köpa att det inte är lönt att fröså våra vanliga små blå. Däremot är frösådd nästan det enda sättet om man vill pröva någon av de mer ovanliga sorterna. Porslinshyacinten är något mer återhållsam men kan med tiden kolonisera anmärkningsvärt stora ytor. Även lökar till Puschkinia är så billiga att frösådd är svårt att motivera.

Lagringståliga
Såväl Chionodoxa som Puschkinia och Scilla är väldigt tåliga för lagring. De har en tjock och kraftig tunika som skyddar löken mot uttorkning och de kommer alla från geografiska områden som naturligt utsätter löken för både torka och värme. Därför är dessa lökar väldigt förlåtande för dålig hantering och far sällan illa av att ligga länge på butikshyllan.

Sätta lökar på stor yta
De kan även planteras sent om hösten för att med gott resultat blomma nästkommande vår. Vill man sätta större mängder är det oftast enklast att sprida ut löken direkt på marken för att sedan täcka dem med några centimeter jord eller kompost. Vill man etablera en matta av vårlök i till exempel en lund eller i ett woodland där rotmattan redan är tät är detta en utmärkt metod. Löken kan spridas med en täthet av 100–150 lökar per kvadratmeter och man behöver inte tänka på om löken hamnar upp och ned eller på sidan. Efter bara något år har löken nämligen vänt sig rätt i jorden igen.

Läge och jord
Dessa tre blå har mycket låga ståndortskrav i trädgården. De tål en del fukt om såväl vår som sommar men tål inte att stå i vatten, särskilt inte om vintern. Den ultimata ståndorten är solöppna lägen på något kalkhaltiga jordar med vårfukt som torkar upp något under sommaren. Den som inte hittar en sådan plats i trädgården behöver inte misströsta. De tre blå är fördragsamma och finner snabbt en plats i var trädgård. De gör sig fantastiskt väl under lövfällande buskar eller i gräsmattor och påverkas ganska lite av klippningen av gräset, bara man inte börjar klippa för tidigt på våren. De kan vara lite svårare att ha i rabatter eftersom man där ofta planterar och gräver om, vilket kan störa lökväxter.


BLÅSTJÄRNOR, Scilla

Namnet Scilla kommer av grekiskans skilla vilket ursprungligen verkar syfta på den vackert kandelaberlika sjölöken (Urginea maritima). Släktet omfattar omkring 90 perenna örter med lök som övervintrande näringsinlagrande organ.

Blad och blommor
De har basala, jämnbreda till elliptiska blad med enstaka eller flera blommor i toppställd klase eller kvast. Blomman är sammansatt av sex kalkblad och sex ståndare och saknar bikrona som hos Puschkinia.

Ursprung
Blåstjärnorna förekommer i stora delar av södra och centrala Europa, norra Afrika, Mindre Asien, Centralasien och västra Asien.

Scilla autumnalis.
HÖSTBLÅSTJÄRNA Scilla autumnalis
Den enda höstblommande arten i släktet. Den bildar en eller två blomstjälkar med upp till 25 små stjärnlika blommor i himmelsblått till purpurlila och bladen utvecklas efter blomningen. I naturen förekommer den i Medelhavsområdet inklusive norra Afrika och hela vägen bort till Iran. Höstblåstjärna är tänkbar i svenska trädgårdar men som med många höst­blom­mande lökar riskerar den att bli kortlivad då bladen utvecklas sent på hösten. Den är anpassad för att utnyttja Medelhavsområdets fuktiga och milda vintrar för att växa och lagra in näring i löken. När den då flyttas till Sverige och fryser tillbaka redan i oktober eller november får den en allt för kort vegetationsperiod. Detta är därför en art för entusiasten som har möjlighet att hålla den frostfritt i kruka i ett uterum eller i ett växthus.

Scilla cilicica.
Scilla cilicica
Mycket sällsynt förekommande som kvarstående i äldre trädgårdar där den med tiden bildar ansenliga tuvor. Den urskiljs genom sina breda, ljusgröna blad som utvecklas långt före blomningen. Milda vintrar kan till och med bladen utvecklas redan i december. Blomman är mörkblå något nickande eller rakt utstående och bildas på glesa blomställningar. Arten är intressant då den blommar betydligt senare än andra och förlänger på så sätt säsongen för de små blå. I naturen förekommer den på Cypern, södra Turkiet, Libanon och Israel där den växer på torra, soliga sluttningar. Trots detta kan arten alltså bli mycket långlivad i trädgården och visar på fina odlingsvärden.

Scilla litardierei.
DALMATISK BLÅSTJÄRNA Scilla litardierei
En juvel i vårrabatten eller som förvildad i gräsmattor och under lövfällande buskar. Den höga, täta blomklasen består av otaliga små himmelsblå stjärnformade blommor accentuerade av marinblå ståndarknappar. Den har ganska breda blad och kan bli lite blastig på kväverika jordar. Bäst är den i full sol på kalkrika, väldränerade jordar där den får stå orörd under lång tid. I naturen påträffas den på Balkanhalvön där den växter i gräs och på steniga sluttningar.

Scilla rosenii.
VITÖGD BLÅSTJÄRNA Scilla rosenii
En av de ljuvligaste blåstjärnorna med blygt nickande delftblå till nästan vita blommor med, som hos hundtandsliljorna, skarpt bakåtböjda kalkblad. Den ljusa blomman accentueras av de marinblå ståndarknapparna och den mörka blomstjälken. En sällsam och i odling ovanlig art som säljs till ganska höga priser, men väl värd att prova när tillfälle ges. Odlas gärna i soliga lägen på väldränerade kalkjordar. Förekommer i Armenien, Georgien och Turkiet.

Scilla bifolia.
TIDIG BLÅSTJÄRNA Scilla bifolia
En av våra mer värdefulla vårlökar som tidigt springer ut med sina upprätta, stjärnformade blommor. Tidig blåstjärna skiljs från den mer välkända rysk blåstjärna genom de långa blomskaften, stödbladen och de upprätta blommorna. Tidig blåstjärna är utmärkt att förvilda i öppna ytor, buskage och i woodland men kan även fungera i rabatter som inte sköts för intensivt. I naturen förekommer den från Turkiet och Kaukasus till Centraleuropa. I Sverige anses den ha funnits i odling sedan åtminstone 1658 när Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) omnämner den som växande i botaniska trädgården i Uppsala. I Hammenhögs löklista från 1946 kan man läsa: ”Skilla bifolia och S. sibirica blommar mycket tidigt på våren och äro med sina porslinsblå färger synnerligen vackra. […] Skilla lämpar sig särskilt för plantering i gräsmattor, stenparti eller som grupp- och kantväxt. Lätt att driva i svala boningsrum.” Olika namnsorter kan förekomma på marknaden, ’Alba’ har vita blommor och ’Rosea’ har rosa blommor.

Scilla italica.
ITALIENSK BLÅSTJÄRNA Scilla italica
Syn. Hyacinthoides italica. En vacker stjärn­hyacint som ger ett betydligt ståtligare intryck än sina små släktingar. Den bildar en basal bladrosett och en upprätt, styv stjälk med blommorna samlade i en topp­ställd klase. Italiensk blåstjärna sprider sig sparsamt och förblir mer stationär men ökar klumpens storlek från år till år. Underbar i woodland eller i slarvigt klippta gräsmattor. Den har blivit allt ovanligare i användning men kan ses kvarstående i äldre trädgårdar eller invid ödetorp.

Scilla mischtschenkoana.
PERSISK BLÅSTJÄRNA Scilla mischtschenkoana
Ljuvlig blåstjärna påminnandes om porslinshyacinten men med vitare blommor och endast mindre blå accenter i form av utvändiga nerver. Bildar täta, yviga små blomställningar med upp till sex blommor per klase. Persisk blåstjärna har ingen bikrona och skiljs så från den liknande porslinshyacinten. Arten representeras i handeln av namnsorten ’Tubergeniana’ med mer uttalat blå nerver. Naturligt förekommande i Kaukasus och Iran.

Scilla siberica.
RYSK BLÅSTJÄRNA Scilla siberica
Den absolut vanligaste bland blåstjärnorna. Älskad för sin tålighet och spridningsvilja. Blom­man är mörkblå, hängande med ofta mörkare blå mittnerv på varje kalk­blad. Namnet hävdar förvisso att den ska komma från Sibirien, men detta är en missuppfattning eftersom den har sitt naturliga utbredningsområde från södra Ryssland, Kaukasus genom Turkiet ned till Syrien. I Sverige har den funnits i odling sedan åtminstone tidigt 1800-tal då Carl Peter Thunberg (1743–1828) listar den som väx­ande i Uppsala botaniska trädgård. Den sort som representerar arten i handeln är den mörk­blå och enhetliga ’Spring Beauty’.


PORSLINSHYACINT Puschkinia scilloides

Puschkinia scilloidesPuschkinia är uppkallad efter den ryske forskningsresanden, botanisten och kemisten Apollos Pusjkin-Mussin (1760–1805).

Släktet omfattar bara en eller möjligen två arter och en underart av perenna lökväxter med basala blad och en upprätt stjälk med klasebildande blomställning. Kalken är vackert färgad i delftblått med mörkare accentuerande ränder på de sex loberna. Porslinshyacinten har en bikrona och skiljs på det sättet från den snarlika Scilla mischtschenkoana (persisk blåstjärna).

Den är utmärkt att förvilda i gräsmattor, buskage och i naturlika trädgårdar men kan även fungera i rabatter som står orörda. Handeln domineras helt av den mindre underarten libanotica. Den rena arten verkar däremot endast representeras av namnsorten ’Aragat’s Gem’, insamlad på berget Aragat i nordvästra Armenien. Denna marknadsförs med hänsyn till att den har större blommor, något som ju generellt gäller för den rena arten. Ytterligare en ny art publicerades så sent som 2007 under namnet Puschkinia peshmenii. Denna har lite glesare blomställning med gräddvita blommor och grågröna nerver.


VÅRSTJÄRNOR Chionodoxa

Namnet kommer av grekiskans chion som betyder snö och doxa som betyder sken. Att kalla den snösken är kanske inte helt fel med tanke på engelskans glory of the snow och det äldre svenska namnet snöstjärna. Hemma i Turkiet och på Kreta blommar de uppe i bergen under snösmältningen, därav det vetenskapliga namnet. Släktet omfattar sex till åtta vår­blommande lökväxter med sex kalkblad och lika många ståndare. De skiljs från Scilla genom att kalkbladen är sammanvuxna vid basen. Släktet förekommer i sydöstra Medelhavsområdet och har varit i odling under så lång tid att de mesta kommersiellt tillgängliga lökarna är korsningar och hybrider.

Chionodoxa forbesii.
VÅRSTJÄRNA Chionodoxa forbesii
Det som säljs under detta namn är oftast antingen olika spontana korsningar eller en helt annan art, nämligen Chionodoxa siehei. Namnet Chionodoxa siehei har så att säga återuppstått för att ge namn till det vi odlar som Chionodoxa forbesii eftersom de två är klart åtskiljbara. En äkta Chionodoxa forbesii har få, små, uppåtriktade blommor i en intensivt djupblå nyans med klart definierat vitt öga runt ståndarna. Chionodoxa siehei har större och fler blommor på stjälken, de är utåtriktade och mer violetta i nyansen med betydligt större vitt öga i mitten.
Det som idag säljs under namnet Chionodoxa forbesii är en ganska vanlig vårstjärna som man känner igen genom att varje stjälk har flera (fyra till tolv) något nickande eller hängande blommor. Kalkbladen är himmelsblå med tydligt vitt öga i mitten av blomman. Vårstjärna påträffas ofta förvildad i Sverige, i naturen förekommer den vild i västra Turkiet. Några intressanta
namnsorter är ’Blue Giant’ med enhetligt blå blommor, ’Pink Giant’ och ’Rosea’ med rosa blommor och ’Zwanenburg’ med ljusblå blommor. Alla är billiga att köpa, lätta i odling och långlivade i trädgården.

Chionodoxa luciiliae.
STOR VÅRSTJÄRNA Hionodoxa luciliae
En av de vanligaste vårstjärnorna att se förvildad i gräsmattor och under buskar. Den har betydligt större blommor än föregående, men bara en eller två på varje stjälk. Blomman är blå till himmelsblå med ett vitt eller åtminstone ljusare öga. Arten kan påträffas förvildad i Sverige men är naturligt förekommande i västra Turkiet. ’Alba’ är helvit medan ’Violet Beauty’ är mjukt blåviolett och ’Rosea’ är rosa. Alla är rekommendabla för våra trädgårdar och tåliga för de flesta lägen.


HYBRIDVÅRSTJÄRNA x Chionoscilla allenii

x Chionoscilla allenii.En hybrid som uppstår mellan Chionodoxa forbesii och Scilla bifolia. Om den endast uppkommer i odling eller om den också uppträder som naturhybrid är omtvistat, men det verkar inte på något sätt orimligt att hybriden uppstår även där arterna möts i Turkiet. Den bildar en intermediär mellan de två släktena genom att ha sammanvuxna kalkblad som hos Chionodoxa men stjärnformad blomma som hos Scilla bifolia. Hybridvårstjärnan är mycket variabel och flera namnsorter är selekterade, dock förekommer den förhållandevis sällan i handeln. Hybriden är steril och kan därför inte frösås, vilket gör att delning av sidolökar är enda sättet att föröka den. Hybridvårstjärnan är lika tacksam och lättodlad som föräldrarna.


SCILLA, CHIONODOXA ELLER PUSCHKINIA?

Bikrona på porslinshyacint.

Porslinshyacinten har en tydlig bikrona i mitten av blomman som de andra nämnda arterna inte har.

Kalkblad skiljer vårstjärnor och porslinshyacint från blåstjärnor
Vårstjärnor, Chionodoxa, har vid blommans bas tydligt sammanvuxna kalkblad medan kalkbladen hos blåstjärnor, Scilla, är fria vid basen. Detsamma gäller för porslinshyacint, Puschkinia, som sorteras i samma grupp som Chionodoxa med kalkblad sammanvuxna vid basen.

Bikrona skiljer porslinshyacint från vårstjärnor
Vårstjärnor och porslinshyacint skiljs åt genom att porslinshyacint har en så kallad bikrona inne i själva blomman. Bikronan är sammansatt av sex tandförsedda flikar där ståndarna är fästa. Vårstjärnor saknar bikrona.