Natur groblad

Vackra grobladsorter för trädgården
Forskning visar att groblad kan läka sår

groblad

Groblad – läkeväxt med anor

Text: Peter Jägerbro

Groblad är känd och använd sedan medeltiden. Den läker sår, är lättodlad, får goda, nyttiga frön, de späda bladen passar bra i en sallad och de dekorativa trädgårdsvarianterna pryder utan tvekan sin plats i rabatten. Kanske borde vi sluta kalla den för ogräs?

Groblad följer människan och finns i stort sett i alla kulturpåverkade miljöer.

Groblad följer människan och finns i stort sett i alla kulturpåverkade miljöer. Foto: Matti Virtala/Wikimedia/CC0

Den heter inte, och har aldrig hetat grodblad men det är lätt att förstå varför tanken gärna vandrar dit. Skulle inte en groda älska att sitta och vila på de där saftiga, bredbladiga, grönt frodiga bladrosetterna? Icke desto mindre, gräsmattans platta härskare, Plantago major, heter groblad och ingenting annat. Inte ens det vetenskapliga namnet har det minsta med grodor att göra: släktnamnet Plantago har sin rot i latinets planta som betyder fotsula, och skulle kunna syfta på bladrosetternas växtsätt, tryckta mot marken.

Välkänd och välanvänd
Att grobladet skulle gro eller växa särdeles snabbt har heller inget med dess svenska namn att göra – då vore väl till exempel kirskålen en lämpligare kandidat för det namnet. Nej, namnet groblad har hängt med åtminstone sedan medeltiden, och är förärat plantan tack vare dess dokumenterade förmåga att läka sår: såret gror igen. Shakespeare visste det. I pjäsen Romeo och Julia finns den vassa repliken ”dessa stackars skråmor behöver inget groblad”. Carl von Linné visste det. Han skrev ner att ”Allmogen använder med framgång de friska bladen som sårläkningsmedel”. Och redan flera hundra år innan dess skrevs om gro­bladet att: ”Det må väl heta grobladh för­ty att det som är sönderslitet och dött, det gör du friskt och levande med din makt.” Stora ord, men absolut inte tomt prat. Grobladet utforskas medicinskt på flera håll i världen i jakten på en bot mot svårläkta sår, och på SLU i Balsgård bedrivs forskning på hur groblad ska odlas för att maximera förekomsten av dess bioaktiva ämnen.

Groblad läker sår.

Nu är det vetenskapligt bekräftat att groblad faktiskt påskyndar sårläkning.

Sårläkande blad
Det är grobladets blad som läker, antingen genom att såret täcks med rena blad, hela eller mortlade till en gröt, eller genom att växtsaften droppas rakt ner i såret. Bladen innehåller både antibakteriella och inflammationsdämpande ämnen och stimulerar celltillväxt. De innehåller dessutom garv­ämnen som verkar sammandragande, till exempel på blödningar. Grobladet har en svagt analgetisk verkan, och kan lindra klåda och sveda vid insektsbett eller nässel­sting. Slemämnen i bladen gör att de som te använts mot luftrörsproblem och hosta, och teet har även som naturmedicin förskrivits mot dysenteri eller för att lindra plågan vid andra typer av diarréer. Grobladet är mångsidigt, och i Arvid Månsson Rydaholms En myckit nyttigh Örta-Book från 1642 uppges att grobladet har inte mindre än 32 dygder – oklart exakt vilka.

Svartkämpar har samma läkande egenskaper som groblad.

Svartkämpar, Plantago lanceolata, har samma läkande egenskaper som sin släkting groblad. Foto: H_Zell_wikim_CC BY-SA 3.0

Hyllad svartkämpe
Grobladets läkande egenskaper finns dessutom hos andra arter i släktet. Plantago lanceolata, svartkämpar, kallas understundom spetsgroblad på grund av sina lansettliknande blad. Svartkämpar vördades inom Keltisk medicin som en av de nio heliga örterna, och i en hednisk bön nedtecknad någon gång innan 1000-talet hyllades spetsgrobladet så här vackert:

Och du, groblad, örters moder, öppnad mot öster, inuti mäktig.
Över dig knarrade kärror, över dig red drottningar,
över dig klagade brudar, över dig fnyste oxar.
Alla dem stod du emot och värjde dig mot.
Så skall du motstå etter och flogvärk
och det onda som far genom landet.

I de ovanstående orden får vi även en närmast naturalistisk beskrivning av var gro­bladet trivs. Groblad är robusta överlevare med en stadig rot som kan trycka sig ner i torr och mager mark, även där marken är hårt packad. C F Nyman skrev 1867 om grobladet i Utkast till Svenska växternas kulturhistoria att ”Det inkräktar våra trädgårdar och marker, det bosätter sig mellan stenarna på våra gator och älskar särdeles vägkanter och gångstigar, liksom önskade det att, såsom en ynnest, bli trampadt av våra fötter”. Att vi hittar groblad på dylika växtplatser är förstås ingen slump. Dess groddknoppsliknande fruktkapslar sitter på flera decimeter höga stänglar och innehåller var och en ett flertal frön som skyddas av ett klibbigt slemlager. Fröna fastnar därför lätt på både fä och folk och sprids sedan iväg längs stigar och vägar. Dit människan går för att bruka sin jord följer gro­bladet med. Det är inte undra på att urbefolkningen i Nordamerika kallade grobladet för ”den vite mannens fotspår”, när den fördes in av engelska kolonisatörer.

Kultivarer och varianter
I Sverige finns tre underarter av groblad. Alla växer frikostigt på kulturpåverkad mark över hela Sverige, förutom längst uppe i norr. Gårdsgroblad, Plantago major ssp. major, är det ”vanliga” grobladet, med kala, mörkgröna blad som kan ha så kraftiga längsgående nerver att det kan vara svårt att dra isär dem – testa! De två andra varianterna har något håriga blad som dessutom är ljusare gröna. Åkergro­blad,  P. major ssp. intermedia, har något tandade blad, medan kustgro­bladet, P. major ssp. winteri gärna växer på betesmarker och på stränder. Det finns flera dekorativa kultiverade namnsorter av gro­blad, se nästa sida. Svartkämpe odlas till och med kommersiellt, i medicinskt syfte.

De unga späda bladen är goda råa i en sallad.

De unga späda bladen är goda råa i en sallad. Äldre blad bör förvällas och kan användas som spenat. Foto: Richard Peterson/Shutterstock

Groblad i köket
Men inte behöver man väl odla groblad kan man tycka, de trivs ju så bra i trädgården ändå? Och låt för all del grobladet komma till nytta när den nu ändå finns där, och då inte bara för att lägga på småsår och myggbett. Grobladet kan trots sin användning i folkmedicinen ätas utan risk. När bladen är späda och saftigt gröna kan de ätas som de är, och smakar då lite som gurkskal. När de växer till sig blir de snabbt grova och smaken blir beskare. Då bör de förvällas eller ångas först, och kan sedan användas på samma sätt som spenat. Bladen är mycket näringsrika och innehåller för­utom rikligt med kalcium även ett spektrum av vitaminer och antioxidanter.

grobladets frön är goda och nyttiga.

Grobladets fröställningar är först gröna för att sedan bli helt bruna när fröna mognat. Frökapslarna är goda att äta som de är. Foto: Volosina/Shutterstock och D. Kucharski K. Kucharska/Shutterstock

Frön för tröga magar
Fruktkapslarna som innehåller grobladets frön kan lätt repas av och ätas som de är. De innehåller viktiga fettsyror och är minst lika näringsrika som bladen, och smakar därtill nötigt och milt. Det slemlager som skyddar fröna sväller i vatten och fruktkapslarna har därför använts för att smörja tröga magar, kokade till en gröt. Grobladet är nära släkt med loppfrö (psyllium), Plantago afra (syn. Plantago psyllium), som har notoriskt slemmiga frön, vilka länge använts som bulkmedel för att sätta fart på tröga magar. I pulveriserad form har psyllium använts som bindande ingrediens för att ersätta mjöl.
Nästa gång du irriterar dig över att gro­blad breder ut sig i gräsmattan eller i täppan – minns då att den gjort sig så nyttig att det talats väl om den i tusentals år. Den förtjänar vår respekt, vare sig vi äter den, rensar bort den eller låter den stå. Och skulle du till slut få se en groda på ett groblad – kyss den för all del!

Läs mer om groblad:
Avhandling om grobladets läkande egenskaper


Groblad för trädgården

Det finns flera dekorativa trädgårdssorter av groblad. Några kan vara svåra att få tag på som plantor, men frön går oftast att hitta på Internet. Trädgårdsvarianterna sprider sig lika villigt som det vilda grobladet, så vill man inte ha dem överallt, bör man ta bort fröställningarna. Å andra sidan kan det bli spännande resultat om man låter olika sorter korsa sig med varandra!

P. rosularis 'Bowles Variety'.

P. rosularis ’Bowles Variety’. En gammal sort som får smaragdgröna, ros­lika blomställningar. Blommorna kan användas som snitt och håller länge.

P. major ’Frills’.

P. major ’Frills’ får gröna krispiga, krusiga blad med mängder av fröställningar.

Plantago major ’Variegata’.

P. major ’Variegata’. Bladen blir tvåfärgade i grönt och cremevitt med inslag av rosa. Mycket dekorativ.

P.lantago major ’Rubrifolia’.

P. major ’Rubrifolia’. En mörkt purpurröd, mycket dekorativ variant. Ju soligare plantan placeras desto djupare röd blir färgen. I skugga blir bladen mer gröna.

P. major ’Purple perversion’.

P. major ’Purple perversion’ är i utseendet som en härlig blandning av ’Frills’ och ’Rubrifolia’. Den får krusiga purpurfärgade blad där färgen intensifieras av kyla och stark sol.