Natur Skogens ljusskygga parasiter

Fakta om skogsfru, tallört och vätteros

Blommande vätteros.

Blommande vätteros. Vätterosen lever som parasit på olika trädartes underjordiska delar.

Skogens ljusskygga parasiter: Skogsfru, tallört och vätteros

Ibland stöter man på underliga blommor i skogens dunkel. Bladlösa blomstänglar som verkar dyka upp ur jorden från ingenstans. Troligen är det skogsfru, tallört eller vätteros som blommar – parasiter som utvecklat förmågan att växa utan hjälp av solen.

Text: Håkan Wallander

Det är något mystiskt med de bleka klorofyllösa växter man ibland stöter på i skogarnas djupaste dunkel. Har man turen att bo nära Ivösjön i nordöstra Skåne kan man ta färjan ut till Ivön och söka efter skogsfrun (Snuve­blomman), en sällsynt orkidé som växer i den kalkrika bokskogen vid Ivö klack.

Skogsfru och tallört lever på mykorrhizasvampar
Man trodde länge att skogsfrun och tallörten levde av att bryta mer blad och grenar i marken precis som de saprofytiska svamparna. Men nu vet man att de i själva verket parasiterar på andra växter. Skogsfrun är en orkidé och tallörten tillhör ljungväxterna och båda får sina kolhydrater från skogsträden. Men de parasiterar inte direkt på trädens rötter utan på svampmycelet som trädrötterna lever i symbios med. Dessa svampar kallas mykorrhiza­svampar och de hjälper träden med näringsupptaget genom sitt finförgrenade mycel i marken. I utbyte får de socker från trädens fotosyntes.

Utnyttjar nätverk utan att betala
Många av svamparna vi plockar i skogen tillhör mykorrhizasvamparna, till exempel soppar, riskor och kremlor. De klorofyllösa växterna har lyckats koppla upp sig på samma mycelnätverk och lurar till sig kolhydrater utan att ge något i utbyte. Tall­örten parasiterar på vissa musseronarter, bland annat såpmusseron och streckmusseron, medan skogsfrun parasiterar på rödskivlingar.

Vätteros snyltar på rötter.

Vätteros suger näring ur de underjordiska delarna av sina värdväxter som vanligen är hassel men även al, ask och poppel.

Vätterosen snyltar på rötter
Det finns en annan grupp klorofyllösa växter som parasiterar direkt på växters rötter genom sina snyltrötter (haustorier) som tränger in i värdväxternas rotsystem och kopplar upp sig på värdväxtens ledningsvävnad. Ett exempel är vätterosen som tillhör växtfamiljen snyltrötter.

Konsten att växa i mörker
Växterna behöver energin i solljuset för att bilda kolhydrater av koldioxid och vatten i fotosyntesen. Är det för mörkt kan de inte växa. Men evolutionen har drivit fram strategier så att även denna nisch ska kunna fyllas av växter. Vissa är snabba och passar på innan lövverket sluter sig, som bokskogens vitsippor som skjuter upp sina skott tidigt på våren och hinner blomma lagom innan löv­sprickningen.

Smart strategi när ljus saknas
Men de som lyckas lura till sig kolhydrater genom att parasitera på andra växter eller på en svamp som är direkt förbunden med kol­flödet från tallkronorna kan klara sig kvar och växa även i den dunkla miljön när krontaket slutit sig. I regnskogen är lövverket lika tätt året om och då blir denna egenskap speciellt värdefull. Här finns också flest arter av växter som parasiterar på svampmycel.

Skogsfru.

Skogsfru.

Naturligt urval
Man kan tänka sig att föregångare till tall­ört och skogsfru fortfarande var gröna, men de individer som lyckades lura till sig lite kolhydrater från svampmycel i marken kunde klara sig kvar längre när skogarna slöt sig och blev mörkare. Det naturliga urvalet gynnade dessa individer och när de blev mer och mer anpassade till skuggiga miljöer blev klorofylltillverkningen en onödig kostnad som det var bättre att göra sig av med.
Men det finns fortfarande många växter som har kvar sin fotosyntetiserande förmåga trots att de parasiterar på svampmycel, till exempel bland Pyrola- och Gentianasläkten. Dessutom parasiterar många av våra gröna växter på svampmycel under någon del av sin livscykel, speciellt under frögroningen. Ormbunkar och orkidéer med sina extremt små frön skulle inte kunna gro om de inte fick kolhydrater från svampmycel och det samma gäller för de klorofyllösa växterna som också har väldigt små frön och helt saknar frövita.

Tallört.

Tallört.

Avslöjande experiment
Tanken att tallörten levde av kolhydrater från tallen väcktes redan i slutet av 1800-talet, men det var först när den svenska forskaren Romell slog ner metallplåtar mellan tallen och tallörten, och såg hur den slutade växa och förtvinade, som man kunde visa att den var beroende av trädet för att kunna växa. Tallörtens rotsystem är starkt tillbakabildat och består i princip av en kompakt klump av rotspetsar som är täckta av svampmycel.
Andra svenska forskare följde i Romells fotspår och Erik Björk­man, professor på Sveriges Lant­bruksuniversitet, visade på 1960-talet att kolhydrater från träden ansamlades i tall­örten medan andra växter som ljung och blåbär inte fick något kol från träden. Han hade då visat att tallörten parasiterade på tallens kolhydrater via mykorrhizasvampens mycel.

Ett liv under jord
Vätteros finner man oftast under hassel, men den kan också förkomma under aspar, äppelträd och alar. Ljusröda skott bildas på jordstammen under våren och de blommar under april–maj. Men växten tillbringar sin mesta tid under jord och blommar inte varje år. Vätterosen är ganska köttig och näringsrik, den äts gärna av betande boskap och man ser den sällan i betade marker. Tallört och vätteros har många likheter, de tillbringar största delen av sina liv under jord och bladen har reducerats till rudimentära fjäll eftersom de inte längre behövs.


Skogsfru, tallört och vätteros.

Skogsfru, tallört och vätteros.

FAKTA OM SKOGSFRU, TALLÖRT OCH VÄTTEROS

Skogsfru, Epipogium aphyllum
Skogsfru är en orkidé och hela växten är vit- eller gulaktig, ibland med en rödlätt ton. Blommar vanligen i juli–augusti med två till fem förhållandevis stora, gulvita blommor med svag doft. Skogsfru växer i skuggiga mullrika skogar, från Skåne till Torne Lappmark, men är sällsynt överallt.

Tallört, Monotropa hypopitys
Tallört växer företrädesvis i barrskog. Blommar i juli–augusti. Den är ganska vanlig i stora delar av Sydsverige, men förekommer sällsynt upp till Västerbotten.
Artnamnet hypopitys kommer av latinets hypo (under) och pitys (tall) vilket syftar på att arten ofta växer under tall.

Vätteros, Lathraea squamaria
Vätteros blommar redan i april–maj. Fröna har små oljerika bihang (elaiosom) som lockar myror. Myrorna bär fröna till stacken där elaiosomen tas loss och själva fröet slängs iväg, vilket hjälper vätterosen att spridas.
Vätteros finns i södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och Gästrikland. Den växer på mullrika marker och är inte så vanligt förekommande.
Namnet har den fått av att den liksom vättarna lever större delen av sitt liv under jord.

Tallört och skogsfru parasiterar på svampmycel (mykorrhizasvamp) som lever i symbios med tall (tallört), eller gran eller bok (skogsfru). Träden förser både mykorrhiza­svamp och parasitväxt med kolhydrater och svampen ger tillbaka i form av näringsämnen som tallen behöver (främst kväve och fosfor). Men vad man vet ger varken tallört eller skogsfru någonting tillbaka utan kan betraktas som rena parasiter. Man känner inte till hur dessa parasitväxter gör för att dra till sig kolhydrater men sannolikt bildar de någon signalsubstans som lurar till sig näringen från svampen.

Vätterosen bildar snyltrötter som tränger in i främst hasselbuskars rötter. Vätterosen bildar massor av små öppningar (stomata) på bladen som gör att flödet av vatten och näring i hasselrötterna hellre tar vägen via vätterosen än att gå direkt upp till hasselbladen.