Björnrot – vacker krydda med smak av curry

Användning
Odling och skörd

Björnrot.

Björnrot är inte bara en god kryddört, den passar också utmärkt som kantväxt med sitt skira, lena bladverk. Foto: Rolv Hjelmstad

Björnrot med smak av dill och curry

Text: Lisbeth Almark

Ätlig från rot till blomma. Användbar i många rätter. Pröva den i ditt kryddsalt. Björnrot är också en härlig kantväxt med sitt skira lena bladverk.

”Är det en konstig dill?” Frågan har jag och säkert även andra björnrotsodlare fått. Det är lätt att tro att det är en ovanlig dillart om man inte har sett växten förut. Bladen är finflikiga och trådsmala, precis som dill, men sitter mycket tätare. Stryker man över de mjuka bladen sprids en lätt kryddoft och smakar man på den framträder flera smaker som lockar till matlagning. Odlingsvärd? Ja i högsta grad, den är en härdig perenn som kommer med de första bladen tidigt på försommaren. Den blommar ofta redan i slutet av maj och har ett mjukt, tätt växtsätt som står grönt och fräscht hela säsongen. Dock får man ha lite tålamod, speciellt om man drar upp den från frön. Det tar några år innan den vuxit till sig och kan visa sin riktiga prakt.

Växtbeskrivning
Björnrot, Meum athamanticum, är en fler­årig prydnads- och kryddväxt som blir 30–60 cm hög och får en diameter på drygt en halv meter som ”fullvuxen”. Rotholken är klädd med brunt fiberrikt hölje, trådar av gamla bladskaft. Bladen är mörkt gröna och dillika, skira, stjälken är upprätt och ihålig. Blomningstiden anges ofta till juli, men söderut i landet kan den börja redan i slutet av maj. Björnrot tillhör familjen Apiaceae, flockblommiga växter. Blommorna är vita och sitter i flockar på höga stjälkar över bladen, liknande kummin. Kronbladen är oftast gulvita, ibland rödaktiga. Frukten (”fröna”) är kal, rödbrun, ca 4–10 mm, delfrukterna har fem smala tydliga ribbor.

Gammal medicinalväxt
Björnrot växer vilt i centrala och västra Europa. I Norden är den sällsynt, kan hittas i backar och bryn speciellt vid kusten, ibland förvildad vid gamla torp. Den vanligaste förklaringen till att växten kommit till Norden är att den införts av munkar, men samtidigt finns uppgifter om att den var tillägnad asaguden Balder. Sin största betydelse som medicinalväxt har den haft i England och där vet vi ju att vikingarna härjade innan klostren anlades i Norden. Ett tidigt belägg för örtens existens i Sverige finns i Rudbecks ”Hortis Botanicus” 1685 där den går under namnet wälsk moderört, det vill säga utländsk moderört. Rudbeck anger att örten finns på apotek och används av läkare.

Björnrotens rotfäste liknar en björntass.

Roten med sina rester av pälsliknande bruna bladrester liknar med lite välvilja en björntass – kanske är den ursprunget till namnet björnrot

Namnets ursprung
Släktnamnet Meum har anknutits till det grekiska maia som betyder barnmorska och grekiska maiosisi som betyder nedkomst. Enligt den virtuella floran kommer släktnamnet Meum av grekiskans meon, ett namn som användes på en flockblommig växt (Apiaceae) redan av Plinius och Dioskorides. Artnamnet athamanticum vill berätta att den kommer från Athamas, ett berg i Grekland. Växten användes inom medicinen för att underlätta förlossningar. Rot och blad används medicinskt för sina aptit- och matsmältningsbefrämjande egen­skaper.

Roten liknar en björntass
En förklaring till namnet björnrot sägs vara en missuppfattning eller en sammandragning av det tyska ordet Geburtwurtz eller något liknande. Ordet björn i det svenska namnet återkommer i flera andra språk och min egen förklaring är att den vilande roten med sina rester av pälsliknande bruna bladrester faktiskt kan se ut som en sammanhållen tass där de första skotten som skymtar fram på våren liknar klorna på tassen. På norska heter den bjønnrot eller karriplante, på danska bjørnerod, på finska karhunjuuri, på engelska spignel, baldhoney, mew eller meu, på tyska Bärwurz.

Smaken liknar curry
Många har beskrivit björnrotens doft och smak, men uppfattningarna är blandade. De växter som oftast nämns är libbsticka, kvanne, persilja, selleri, dill och krydd­bladningen curry. Min personliga uppfattning är att smaken först känns något fadd, men ändå rätt dilliknande, men snart blommar en curryliknande ton fram och blandas med smak av dill och selleri. Enbart denna konstiga beskrivning kan kanske locka till odling och användning?

Blad av björnrot.

De unga bladen har bäst smak och bör skördas innan blomning. Foto: Lisbeth Almark

ANVÄNDNING

Hela växten är ätlig, rot, blad, stjälkar och blommor.

Bladen
Bladen används till exempel färska i sallader, soppor, fisk- och äggrätter, i salladssåser, t ex gräddfil till sill- och andra fiskrätter. Även till kycklingrätter är den god och prova gärna att lägga några kvistar i buken på helstekt fisk och i hel kyckling.
Den som gör eget kryddsalt bör definitivt prova björnrot. De finflikiga bladen, speciellt innan de är helt utvecklade, ger fin och smaklig dekoration till maträtter och kan skördas hela växtsäsongen.
Som med alla kryddväxter där man använder bladen är de som bäst på våren ända fram till innan blomningen, men kan användas hela säsongen. Ska bladen torkas väljer man väl utvecklade blad och hänger upp för torkning i små buketter, eller lägger på torkolla. Stjälkarna tas bort och de smala bladen används som krydda.

Roten
I framför allt äldre skrifter beskrivs roten som god och användbar, något som möjligtvis kan komma från Skottland där den antagligen användes på samma sätt som libbsticka. Roten uppges även kunna kokas och användas som palsternacka. Själv har jag liten erfarenhet av att använda roten, det tar lång tid innan den vuxit till sig och äter man upp roten blir det ju inga blad.

Blomman
Blommorna är goda och dekorativa, men uppätna ger de inga frön. Men den som, liksom en god vän till mig, har den som kantväxt kan givetvis frossa i både blad, rötter och blommor.

Dekorativ kantväxt
Som kantväxt är björnrot inte mycket använd, men det kan varmt rekommenderas. Ingen som besökte min väns trädgård kunde låta bli att stryka med handen över de mjuka bladen och smaka på de inbjudande bladen som fanns i överflöd.

Medicinsk användning
Färska eller torkade och malda rötter kokades i vin eller vatten och användes för olika magproblem. Av roten framställdes förr ett magstärkande brännvin och den används än i dag som smaksättare till likör och sprit. Kanske något att testa?
Björnrot innehåller eterisk olja, harts, stärkelse, socker och gummi. Innehållet i oljorna kan variera kraftigt beroende på var den växer. Främst handlar det om monoterpenerna beta-okimen, gamma-terpinen, terpinolen, paracymen, limonen, fellandren och myrcen, med en kraftig övervikt för limonen i den nordeuropeiska björnroten.

Det tar lång tid innan plantan blir så stor som på bilden men björnroten är väl värd att vänta på. Foto: Rolv Hjelmstad

ODLING OCH SKÖRD

Förökning: rotdelning eller frö.
Rotdelning är enligt min erfarenhet rätt svårt, plantan brukar stå stilla mycket länge och se ut som om den kan dö när som helst – och gör även det ibland. Bäst är att så de mogna fröna ganska omgående på hösten. Täck med ett tunt lager jord.
Självsådd är relativt vanligt. Småplantorna som kommer upp följande vår är små och har normalt två små stjälkar som växer till sig under sommaren. Eftersom plantorna är små de första åren kan det vara enklast att kruka dem för senare utplantering.
Läge: sol–helskugga i näringsrik, väldränerad jord.
Höjd: 30–60 cm. cm.
Blomningstid: juli–september.
Övrigt: Björnrot gillar inte att flyttas och större plantor som planteras om kan få svårt att överleva.

Källor:
Krydd- och Medicinalväxter – Lunds Universitets Botaniska Trädgård,
Johannes Lids Flora – Det Norske samlaget, I Ansofs urtehage, Ansof Wyller Christopherson – Gyldendal Norsk Forlag


Artikelförfattaren Lisbeth Almark har skrivit flera böcker om odling och användning av örter och drev tidigare den välkända Örtagården Mon i Väne-Åsaka. Numera bor Lisbeth Almark i Bengtsfors och erbjuder föreläsningar om krydd- och läkeväxter och skriver gärna om desamma.
Odling och användning som hobby och yrkesinriktad odling.
Kontakt: info@almark.se