---

Så anlägger du ett surjordsparti

Text: Kenneth Lorentzon, Forskare på Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning på SLU i Alnarp, växtkännare och en av Sveriges mest namnkunniga dendrologer. Artikel från 2011.
Illustrationer: Kalle Forss

Alla trädgårdar har plats för ett surjordsparti, även de minsta. Och det är ingen exklusivitet endast för duktiga odlare. Tvärtom, alla kan göra det.

Surjordsväxter trivs bäst tillsammans
Anledningen till att man skapar ett surjordsparti är helt enkelt för att surjordsväxter trivs bäst samlade i grupp. De mår inte lika bra utspridda i trädgården, även om de får torvblandad kompostjord i planteringsgropen.
Det är alltid enklare att få bra fart på surjordsväxter om de växer på ett och samma ställe. Det blir samtidigt mer estetiskt tilltalande och mycket mer lättarbetat.
Man kan göra allt från en rabatt som man först gräver ur helt – till att man gör ett helt parti som kan byggas upp på olika sätt.

Storleken har ingen betydelse för kvalitén
Det är inte storleken som är avgörande för kvalitén – ett surjordsparti kan vara allt från ett kvadratmeterstort område på den egna tomten till att omfatta flera tunnland.
Ett surjordsparti anläggs genom att man bygger upp det lite grann på höjden med ett eller flera torvblock på varandra. Man kan också använda stenar, gamla stubbar eller stockar. Då passar ek eller liknande hårda träslag bra, de multnar inte så snabbt och ger struktur och stabilitet under många säsonger.
Kanterna bygger man sedan med torv­block som sågas eller skärs i önskvärda bitar. Ett bra redskap är en utsliten grov fog­svans eller en sticksåg.

---

VÄLJA LÄGE

Ju större blad desto mer skugga klarar rododendron
Det viktiga är att man väljer rätt läge för surjordspartiet. Det man tidigare alltid sagt om växter som rododendron är att de ska planteras i norrläge, vilket egentligen inte stämmer. Där får de inte sin bästa utveckling – blir inte kompakta och blommar dåligt. I norrläge mår bara de storbladiga bra. Ju större blad, ju mer skugga är de lämpade för.

Ljust skyddat västerläge bäst
Idealet är att välja ett ljust västerläge med vindskydd. Man kan med ganska enkla medel skapa ett om det behövs, med exempelvis häckar, en skärm eller flätad pil med klematis eller andra klängväxter så att man får ett mjukt och levande intryck.
Västerläget är bäst för då får växterna kvällssol. Att solen går upp i öster och att den står som högst i söder – det är ingen nyhet för någon – men att sedan koppla det till själva odlandet, det är där svårigheten ligger.

Nackdelar med öster- och söderläge
Sätter man en vintergrön rhododendron i öster- eller söderläge får den sol tidigt på året och värms upp vilket innebär att plantan börjar avdunsta. Och vad händer då när marken är frusen? Jo, växten fortsätter att avdunsta så länge det finns fukt i blad, stammar och skott – sedan är loppet kört eftersom växten inte kan ta upp vatten ur jorden. En normalvinter kan enkelt klaras av genom att man vattnar rejält på hösten. För att dämpa kylan är det bra att även täcka med ett tjockt lager luftiga löv efter vattningen.

Norrläge näst bäst
Ett vindskyddat ljust norrläge passar också bra. Det blir ett senare läge där man inte har samma glädje av tidigblommande vårlökar, men man slipper å andra sidan att få brännskadade vintergröna växter, vilket är mycket värt.

Undvik vindutsatta lägen
Det gäller alltså att hitta det optimala läget på tomten för att lyckas med ett surjordsparti. Man ska undvika de ställen i trädgården som är värst utsatta av vinden. Det stämmer inte alltid att den är som svårast från väster.
Västkustbor, och göteborgare som jag, är alltid fixerade vid västanvind. Ute i kustbandet innehåller den salt som man måste skydda växterna mot. Kommer man däremot in en liten bit i landet är det ofta nordostvinden som är starkast. Den kommer rullande in om vintern och liksom suger ut de sista fuktdropparna ur vintergröna blad och barr.

Tips på vindskydd
För att skydda växterna kan man till exempel ha en klippt thuja- eller ide­granshäck mot den kanten, eller så kan man fylla igen med växtlighet så att det verkligen blir tätt mot den utsatta sidan.
Har man mot förmodan gjort något fel under arbetet med surjordsanläggningen, kan det innebära mycket slit i efterhand för att ställa allt till rätta. Det är viktigt att aldrig permanenta ett misstag. En tröst är ändå att det är enklare att flytta omkring växter i humusjord.

---

VÄLJA PLATS

Välj plats efter trädgårdens förutsättningar
Bra är också att förankra planteringen, ett uttryck som landskapsarkitekter älskar att använda. Med det menas att det ska synas att platsen är omsorgsfullt utvald efter trädgårdens förutsättningar. Anläggningen kan exempelvis förankras till ett träd, ett hus eller en stor sten. Även berg som går i dagen eller en damm passar bra.
Har man inget lämpligt förankringsobjekt kan man alltid plantera ett träd, lägga dit en stor sten med mera i samband med anläggandet. Det ger omedelbara kvaliteter.

Undvik placering mitt i gräsmattan
Planteringen bör inte ligga fritt ute på en gräsmatta, då blir man ofta tvungen att bygga upp skydd mot vind och sol på vårvintern. Det går förstås att sätta upp säckväv eller liknande – men det är svårt att få en året-runt-vacker trädgård på det viset. Försök att i stället skapa naturligt så att det ser ut som om det alltid legat ett surjords­parti med rhododendron och andra snarlika växter.

Naturliga surjordspartier
I många trädgårdar finns naturliga surjordspartier. Det beror lite grann på var man bor i landet. I skogsområdena utanför de stora ler- och åkerjordsbältena finns oftast naturliga förutsättningar för att skapa en surjordsanläggning som ser tilltalande ut. Även i lerjordsområdena finns lämpliga ställen som exempelvis skogsbackar, grandungar eller bergknallar som går i dagen.

Använda gammal barrväxtplantering
Det kan finnas många platser i en trädgård som lämpar sig för ett surjordsparti – den gamla barrväxtplanteringen till exempel. Hur många har inte kvar sådana från 60-, 70- eller början av 80-talet? Då var barrväxter oerhört populära. De planterades oftast för tätt eller med sikte på att de egentligen inte skulle stå längre än ett par decennier och borde ha gallrats för länge sedan.
Det man kan göra nu, är att man kan gallra lite försiktigt och stamma upp de barrträd som får stå kvar. På det viset får man ett utrymme under dessa barrväxter och skydd både uppåt och sidorna.

Uppstamning av barrträd
Kanske finns det en blågran, Picea pungens-sort eller något annat stort barrträd i trädgården som går att stamma upp? Tänk på att man aldrig stammar upp mer än att man fortfarande har grenar kvar cirka 35–40 procent av växtens höjd, annars blir det felaktiga proportioner. Har man till exempel en sockertoppsgran, Picea glauca ’Conica’ – som ofta kan bli lite risig med en höjd på 1,5 meter – stamma inte upp den mer än 80–90 cm. Resultatet blir ett litet lustigt sagoträd med en vackert åldrande, grov och knotig stam och ett dekorativt inslag i anläggningen.

Surjordsparti vid garageuppfart
Garageuppfarter anses ofta vara omöjliga i trädgårdssammanhang. Men här kan ett surjordsparti vid sidan om vara lösningen och bli utomordentligt fint. En annan fördel är också att man får följa dessa växters olika skiftningar på nära håll under hela året.
Tänk bara på att vara lite försiktig vid anläggandet så att inte torvkanten ligger för nära själva uppfarten, det kan bli problem när man skottar snö på vintern. Och tänk på att inte salta, utan bara flisa mot halka och is. Salt kan skada ett surjordsparti allvarligt.

Börja med solälskarna och vänta med surjordsväxterna
Surjordsväxter vill inte stå i gassande sol, men gärna i mild kvällssol. Är trädgården inte uppvuxen med stora öppna ytor, bör man sätta upp skydd av något slag. Till en början är det bäst arbeta med andra typer av växter och plantera surjordsväxter först efter några år. Det är så man vanligtvis bygger upp en trädgård – man börjar med de växter som älskar sol. Allteftersom träd och buskar börjar växa till, skuggas solälskarna ihjäl mer eller mindre eller så tynar de bort.
Vi ser det i vår egen trädgård. De lägen som hade full sol när vi flyttade hit och anlade trädgården, är nu partier med skugga och halvskugga. Bland de första växter som reagerar på de ändrade ljusförhållandena är dagliljorna, Hemerocallis, de slutar blomma.
Nu är det dags att introducera ett surjordsparti eller ett woodland – två utmärkta lösningar på problemet om man vill få till en trevlig och spännande trädgård utan alltför stor arbetsinsats eller våldsamma ingrepp.

Idealiskt vid fritidshuset
Sommarstugetomten är i mångt och mycket en utmärkt plats för ett surjords­parti.
Bevattningsproblemet kan man ordna genom att leda vatten från stuprännan och hoppas på att det regnar tillräckligt. Det är viktigt är att inte dränera bort regnvattnet – spara det i stället till växterna.

Torra somrar inget problem
Regnfattiga somrar tycks inte påverka etablerade växter i ett surjordsparti. Jag har varit och tittat till ett litet torvparti som jag anlagt vid mitt gamla sommarställe i Bohuslän. Det är ett torp som bara besöks på helgerna och då har vi inte vattnat. Det ena torvpartiet är på 1,5 kvm och det andra 2 kvm stort. De ligger intill varandra med en sten som bakgrund och båda har i stort sett klarat sig igenom två torra somrar utan att ta någon skada. Förklaringen är att torven innehåller en stor mängd vatten som den hushållar med. Är torvblocket dessutom klätt med mossa avdunstar det väldigt lite.

Senblommande azaleor
Ett surjordsparti kan mycket väl fungera för sommartorparen. Jag skulle personligen satsa den bärande delen på de sen­blommande azaleorna för att kunna njuta av anläggningen så mycket som möjligt när jag är där.

---

JORD FÖR SURJORDSPARTI

TORV
Grov torv grundingrediens
När man bestämt sig för var surjordspartiet ska anläggas, gäller det att börja tillverka den jord dessa växter trivs med. Grovt riven torv är en bra grundingrediens. Den är näringsfattig, vilket är bra för då kan man tillföra vad man själv vill.
Det som är intressant med torv är att den också är mycket strukturstabil, om inte tillverkaren har lyckats sabotera alltihop genom att fräsa sönder den i en för fin fraktion.

Ju grövre desto bättre
Det är viktigt att torven är grov när man bygger ett surjordsparti. Bor man i närheten av områden med torvmossar, kan man söka efter en lokal tillverkare och höra om de har grov torv. Ofta behövs det ganska små mängder för att bygga även rejäla torvpartier.

Riven – inte fräst
Det viktiga är att torven är riven, inte fräst. Frästorv är bra till balkonglådor, annueller eller när man ska så fröer för att sen kunna kruka om och kanske ha till utplanteringsväxter. Då kan man använda en frästorv, men den passar inte till att läggas ut i trädgården. Där försvinner den på en gång eftersom den bryts ner oerhört snabbt. Det är sällan bra att köpa billig torv i säckar, t ex 4 säckar för 100 kr.

Grov torv har lång livslängd
Man bör använda så grovfibrig torv som möjligt och den ska gärna vara ljus. Ljus torv är mindre nedbruten än mörk torv. Det fina med den är att den behåller sin stabilitet under lång tid, den förmultnar inte. Det är sådan torv man ska ha, torv som inte sjunker ihop eller försvinner. Hur många har inte funderat över vart all ”jordförbättrande torv” blivit av som lagts på jorden eller kanske grävts ner? Den kan ”försvinna” på en enda säsong.

KOMPOSTJORD
Om man har tillgång till kompostjord är den utmärkt att blanda i, man får då en mer näringsrik jord. Inblandning i torv ökar torvens förbränning. Om man sedan planterar växter som vill ha väldigt lite näring, till exempel rhododendron, azaleor, pieris och kalmia, blandar man i extra mycket torvmull där de planteras. Då balanserar man näringsnivån på ett bättre sätt.

Risk för ogräsfrön
Men tänk på risken att få med en massa ogräsfrö som kan gro och orsaka problem. Ett sätt kan vara att bottna med kompost som täcks med fibertorv. Rötterna söker sig själva ner till näringen. Det bästa är vanlig trädgårdskompost som har måttligt näringsinnehåll. En välbrunnen kompost av köksavfall kan också fungera men undvik t ex bokashi som är alldeles för näringsrikt.

GRUS OCH KOMPOSTERAD BARK
Det är bra att blanda i grov sand. Då menar jag den man egentligen kallar för väggrus (t ex 2–5 mm), inte sandlådesand. Man kan ha komposterad bark. Färsk bark bör man undvika för den tar för mycket kväve från plantorna med följden att de blir väldigt bleka och anemiska.

BARR
Granbarr är bra. Det ger en mycket stabil och luftig struktur på jordblandningen.
Granbarr kan gott och väl ersättas av tallbarr. Många undrar om detta eftersom tallbarr dråsar och kan ge riktiga avfallsproblem i många trädgårdar och planteringar. Den enda nackdelen med tallbarr är att de är längre och lite svårare att blanda ihop med torv och annat – annars fungerar de alldeles utmärkt. Tallen fäller barr varje år på sensommaren eller tidig höst. Barren sitter bara kvar två till fem år beroende på art. Det är alltså inget att oroa sig över – att de faller – det är naturligt.

LÖV
Självfallet är det idealiskt om man kan ha en bok- och eklövskompost, det är drömmen att ha som struktur att blanda i. Bok- och eklöv tillsammans, eller var för sig. Många ogillar eklöv för att de multnar så långsamt, men det är det som är själva poängen – just att de ger jorden den fina, luftiga strukturen under lång tid.
När man räfsar löv på hösten är surjords­partiet är ett bra ställe att lägga dem i, om man nu inte har alltför mycket små, känsliga perenner. Ett lövlager på 15–20 cm är lite väl kompakt för exempelvis vårlök och liknande att komma igenom. Man kan lägga löven under rododendronplantorna. Det mår de utomordentligt väl av och man slipper gå omvägen via komposten.

Rododendron gillar lövtäcke
Ju mer komplicerad anläggning man gör med ett större urval av växter, desto svårare blir det att få det lättarbetat. Men om ett surjordsparti blir ett rhododendronparti med rejäla, lite grövre kraftfulla rhododendron och azaleor är det bara att kratta in löven. Sedan kan man ta med sig en hink och strö över ett tunt lager med sand, då ligger löven förvånansvärt stilla under hösten och vintern. På detta sätt sparar man tid och arbete – och det är viktigt – att det ska vara enkelt och lustfyllt att skapa och arbeta med surjordsanläggningar, inte oöverstigligt komplicerat.

---

ANLÄGGA ETT SURJORDSPARTI

Använd överbliven jord till att bygga på höjden
Att anlägga ett surjordsparti behöver inte vara jobbigt. Jag tillhör dem som lever ett något så när lättjefullt liv, så den här typen av anläggning passar mig. Det är viktigt att beakta den enkla sanningen – att om man gräver upp 25 cm jord och lägger den intill, blir nivåskillnaden hela 50 cm. Den överblivna jorden behöver inte vara ett problem – den kan faktiskt användas för att skapa nivåskillnader och spänning i ett surjordsparti.

FÖRBEREDA PLATSEN
Bäst är att skala av gräsmattan så att gräset inte kommer in i det blivande surjords­partiet. Gräv bort gräset någon decimeter utanför det blivande surjordspartiet. Där skalar man av 5–6 cm, exempelvis med en grävskyffel. Grästorvorna kan man antingen använda till att laga ett sämre avsnitt i gräsmattan eller lägga upp och ner i komposten så att de inte växer vidare, utan förmultnar. Man får en sagolik kompostjord på en säsong av en sådan grästorvsjord.

Enklast att täcka med tidningar
Enklast är ändå att trimma ner gräset, ta bort eventuell sly och lägga ut dagstidningar. Det är viktigt att de överlappar. Detta ger de nya växterna ett försprång på en till två säsonger att etablera sig.

FORMA SURJORDSBÄDDEN
Det är mycket lättare att bygga upp i stället för att gräva ur, bli av med en massa jord och sedan fylla gropen.
Arbetet blir roligare när man bygger partiet uppåt, då kan man också få det snyggare genom att man kan skapa rum.

Bestämma höjd
En surjordsbädd behöver inte vara så hög. Själv har jag arbetat med bäddar på 50 cm, men inte sett några större fördelar mot de bäddar som är 30 cm. Ofta är det höjden på torvblocken, som är cirka 25 cm om man använder dem som kantstöd, som avgör. Fyller man på bakom dem, plus några centimeter där man skalat bort grästorven, blir det ungefär 30 cm. Och det fungerar utomordentligt bra. Det är tack vare att många av surjordsväxterna har ytliga, grunda rotsystem som älskar luft. Och luft får man nära jordytan.
På de naturliga platser där surjordsväxter växer, faller oftast löv och annat ner (barr är jättebra) och lägger sig i tjocka lager så att de hela tiden får det viktiga tillskottet av humus.

Minidamm till små surjordspartier
Även om området bara är ett par till tre kvm kan man göra väldigt fina små anläggningar. Ofta placerar man dem intill en liten damm eller någon liten göl. Och är partiet bara på ett par kvm räcker det med att gräva ner till exempel en avsågad plasttunna i en neutral färg. På så sätt får man en liten yta där man kan ha en liten näckros (kräver ljus för att blomma) eller någon annan vattenväxt. Minidammen skapar en miljö som ger luftfuktighet till plantorna som samtidigt är trivsam att se på.

Lätt att forma bädden med torvblock
Torven är lätt att forma. En gammal sticksåg fungerar bra som verktyg. Till mindre detaljer kan man använda en gammal ut­tjänt, sågtandad brödkniv. Med en sådan är det lätt att skapa runda mjuka former. Personligen väljer jag att riva torvblocken med händerna i kanten för att få dem ännu ett steg naturligare.
Torvblock är ett underbart material att hantera. Lätta att transportera, förutsatt att de inte är fullt genomvattnade. Och de är enkla att bygga med, man sågar till dem på några ögonblick.
Jämfört med att bygga ett stenparti är det en himmelsvid skillnad.

Komplettera med sten
Men självfallet kan man gärna komplettera med lite grov sten som ger lite mer karaktär. Jag tycker det är viktigt att man undviker rundade stenar, använd i stället de som är lite kantigare och med enhetligt utseende. Skillnaden på stenar är viktig, välj de med karaktär och av samma färg.

Viktigt att ha en stomme
Det viktiga är att ha stommen till planteringen. Ett litet träd i surjordspartiet är dekorativt, till exempel en strimlönn eller en kopparlönn, de är båda småvuxna.
Har man ett mycket litet parti kan man ha en stor buske som man hanterar som om det vore ett litet träd. Det är fullt möjligt och kan bli oerhört dekorativt. Och man kan ha små rönnar som planteras lite utanför så att de får lite av den vanliga jorden som de trivs med.
Det kan också vara en barrväxt som man stammar upp när den planteras, om man börjar helt från början, eller så knyter man an till sina gamla barrväxter om man har sådana.

Olika typer av kanter
Ett surjordsparti kan i sin enklaste form vara utan kanter och enbart sluttande. Risken är då att olika slags påverkan stör kantzonen och kan frilägga rötter och torka ut hela plantor på kort tid.
Torvblock, stammar (stockar) och sten­block kan vara användbara, kanske i kombination om man är lite mer kreativt lagd.
Torvblock är enklast att arbeta med och också att foga samman. Vanligen använder man ett till tre lager, oftast 20–35 cm höga block. Det är bra att förankra blocken med en eller två tunna bambukäppar per lager som slås genom blocket och 15–20 cm ner i marken.

Lutning viktigt
Likaså är lutningen betydelsefull för ett hållbart, långvarigt resultat. Lämplig lutning är 2 cm per block inåt mot planteringsytan. Blocken ska också läggas så att fogen förskjuts kraftigt, som vid murning. Skarvarna och ytorna mellan blocken stoppas noga (fogas) med samma slags jordblandning som finns bakom torvblocken.

---

MOTVERKA ROTKONKURRENS

Vid plantering är det viktigt att man anlägger så att rotkonkurrens inte kan uppstå och ödelägger ens odlarmödor. Rötter från träd, buskar och häckar kan med en förvånande hastighet samlas i ett surjordsparti.

Markduk
Innan man börjar fylla på odlingssubstratet – men efter att man grävt ut – lägger man ut ett skiljande skikt. Fiber- eller så kallade markvävar kan användas. Kvaliteter mellan 80–150 g/kvm är lämpliga. Byggvaruhandlarna bör kunna hjälpa till. Själv är jag något avvaktande till dessa dukar vad det än utlovas i nedbrytningshänseende.

Dagstidningar
Vanliga dagstidningar fungerar alldeles utmärkt, men tänk på att låta dem överlappa 8–12 cm.
Tidningarna multnar på ett till två års sikt och då är ens gunstlingar väletablerade och klarar sig bra om vattningen skötts.

Undvik skador på spärrskiktet
Efter användandet av ett spärrskikt i botten måste man vara mycket försiktig när man gräver i planteringsbädden och uppstår någon skada ska man reparera omgående.

---

VATTNING

Fukt är viktigt
Denna typ av humusjordar håller fukten mycket bra. Det gäller dock att vattna upp den. Särskilt torvblocken tar tid att vattna upp, inte sällan en till två säsonger. Om man inte har möjlighet till riklig bevattning, gäller det att vara ekonomisk med regnvattnet. Exempelvis om det blir extrem torka och det blir bevattningsförbud i området.
Regnar det 10 mm motsvarar det 10 liter på en kvm, alltså en rejäl tung vattenkanna. Under ett år faller det alltså många kubikmeter på ett villatak, en nederbörd som man dränerar bort till varje pris och försöker bli av med som ett dagvatten.

Enkel bevattningsanläggning
I stället kan man lägga eller gräva ner en liten slang från stuprännan bort till sitt surjordsparti. Där lägger man den 40 mm tjocka dräneringsslangen i botten och kopplar den till den täta ”transportslangen” som kommer från stuprännan. Från dräneringsslangens hål rinner sedan vattnet ut i planteringen. Om den ligger lite uppbyggd rinner allt överskottsvatten ut, man vattnar ju underifrån genom att ha regnvatten i en nedgrävd slang.

När den kommer bort till torv- eller surjordspartiet kopplar man på dräneringsslangen som kan ligga som en liten slinga. Man kan till och med sticka upp den lite diskret med bakändan någonstans. Har man en liten svart plastkruka som skydd, kan man lyfta på den om det blir torrt och vattna direkt i plaströret. På det viset får man vatten direkt ner i anläggningen. Det finns färdiga system i handeln att köpa för den mer otålige eller mindre händige. Sök på bevattningsfirmor.

Dränering av surhåla
Om man bygger ett högt surjordsparti, med cirka 3–4 torvblock ovanpå varandra och upp till en meter i centrum, kan man riskera att få en surhåla i mitten med vatten som står kvar. Där är risken att frosten släpper väldigt sent. Det man kan lösa genom att lägga ut 3–4 cm grovt grus i botten och en ny dräneringsslang som kan forsla bort överskottsvattnet.

Regnvatten är bäst
Regnvattnet är surt och det är att föredra i detta sammanhang framför det kommunala vattenledningsvattnet. Det är uppkalkat till neutralt för att inte skapa bekymmer med fällningar i ledningar. Har man exempelvis surt vatten i kopparör inne i huset kan det vara hälsovådligt för oss människor, men alldeles utmärkt att använda till just surjordsväxter.

HANTERING AV KALKRIKT VATTEN
Kommunalt vatten kan ha skadlig inverkan på surjordsväxter. Om man vet att man bor i ett kalkrikt område innebär det definitivt problem. En möjlighet är, om man har en damm, att fälla en del av kalken där och sedan ta vatten ur dammen till bevattning.
Man bör inte heller tillföra ledningsvattnet underifrån, utan med en vattenspridare ovanifrån för att lufta ur en del mineraler, till exempel järn som är bra för växterna, men kan skapa problem i slangar, kopplingar och munstycken.

Samla regnvatten
Får man vita kalkbeläggningar på bladen får man försöka samla regnvatten och använda det i stället till sitt torvparti. Och det är egentligen ganska enkelt om man placerat det på ett sätt så att det inte blir så lång bit att gräva för ”transportslangen”. Regnvatten är betydligt mer ekonomiskt än kommunalt vatten med tanke på dagens vattenpriser.

Liten risk för för surt vatten
Risken att vattnet ska bli för surt är liten. Jorden har en förvånansvärd förmåga att mildra effekter från ämnen som inte är bra. Dessutom har de flesta surjordsväxter inte några större bekymmer med små mängder av de tyngre metallerna som exempelvis järn, koppar med flera. Man kan faktiskt påstå att det oftast är mindre problematiskt att odla surjordsväxter än att odla grönsaker.

Avkalkning i vattentunna med torvblock
Är det för mycket kalk i vattenledningsvattnet kan man ”sura till det”. Fyll vattnet i en tunna med ett torvblock i botten. Eller också man kan använda avlagda nylonstrumpor och packa in rikligt med torv i dem och sänka ner i den fyllda tunnan. Sedan byter man med jämna mellanrum beroende på hur kalkigt det är. Det finns även olika medel som sänker pH-värdet. Dammspecialister använder dem, men normalt sett ska de inte behövas.

Välj växter efter kalkhalt
Man väljer växter i förhållande till vilken kalknivå man har på sitt vatten i trakten. Ju mer kalk desto mindre storbladigt vintergrönt bör man ha. Det är där problemet uppstår eftersom de vintergröna växterna inte omsätter bladen, utan anrikar kalken där.

Lövfällande växter bra val vid höga kalkhalter
Rododendronblad sitter kvar mellan 2–5 år på en planta och under den tiden kan skadliga halter byggas upp. När kalkhalten blir för hög i växten, förlorar den förmågan att ta upp en del mineraler som den behöver för att överleva och må bra. Det kan man styra genom att använda azaleor och lövfällande rododendron i de områden där man har mycket höga kalkhalter och ha färre vintergröna. Ett sätt att komma undan problemet då bladen fälls varje år är att lägga dem i komposten och inte lagra dem i planteringen.

---

ÖVERVINTRING

Mulching mot tjäle
Om rekommendationen att vattna rododendron på hösten kan sägas att det är alltid bättre att växten är väl genomvattnad om det blir hård tjäle. Men tjälen bör undvikas i allra möjligaste mån. Löv som läggs under buskarna fungerar som utom­ordentlig isolering, speciellt om det är löv av den lite mer stabila karaktären som ek eller liknande. Björklöv ger inte samma effekt, de multnar för snabbt.

Täck när det är som varmast
Det är viktigt att göra denna toppdressing, eller mulching som det också kallas, vid rätt tillfälle. Det är när jorden är som varmast, någon gång i augusti–september. Så fort löven fälls börjar man att täcka med dem, då bevaras markvärmen så länge som möjligt, vilket i sin tur gör att tjälen får svårare att tränga ner.

Skydd mot markkyla
Har man dessutom ett vindskyddat läge minskas problemen med markkylan. Ett skuggat läge med något uppstammat träd, eller barrväxter dämpar också utstrålning vilket gör att tjälen inte tränger ner så djupt.
Problemet med tjälen blir faktiskt svårare om man placerat surjordspartiet i ett söderläge även om töandet går snabbare på våren.

---

GÖDSLING

Mycket lite gödsel krävs
Det behövs egentligen inte så mycket gödsel till dessa surjordsväxter. Någon gång kan man använda lite surgörande rododendrongödsel, men ofta räcker det med att strö på rent järnsulfat, Mossväck eller något annat mossdödande medel. De senare innehåller nästan alltid stora mängder järnsulfat vilket gör att plantorna blir gröna och ser fräscha ut. Man får också andra positiva effekter i växten.

Kompost
Kompost kan påföras varje vår om man vill ha det extra frodigt. Men mycket, mycket lite näring. Har man växter som är lite mer näringskrävande, till exempel Trillium, treblad, planterade mellan rododendron och azaleor, blandar man i lite mer kompost just där man planterar dem och toppdressar kanske runt dem ytterligare varje vår, men inte tvärs över hela planteringen.

Enkel princip
Man behöver inte fokusera på en massa konstiga gödselmedel när det gäller surjordspartier – här är det en mycket enklare princip som gäller – det viktigaste jobbet är att bygga upp och plantera.

---

SKÖTSEL

”Våra upp i trädgården”
En annan fördel med ett surjordsparti är att det knappt kommer in något ogräs. Det lilla som växer är mycket lätt att plocka bort eftersom det gror i en lös och lätt jord. Vanligt är att björkfrön slår rot. Tar man inte bort dem tar de lätt över. I samband med att man gör sin vårstädning, ”vårar i planteringen” som skåningarna säger, vilket jag tycker är ett mycket fint uttryck, rycker man försiktigt bort fjolårets sensommarsådda björkar ur torvblocket så att man inte sliter sönder det. Det är visserligen vackert och trevligt med björk, men det kan bli för mycket av den varan ett björkfrörikt år.

Nya torvblock bra grogrund
När blocken är nya, ett till två år, kan andra plantor också så sig rikt – även rododendron. Rododendronfrön gror bara när torven är färsk, cirka ett till tre år. Avlägsna dessa fröplantor på ett tidigt stadium och skola dem, de är ju ”dina unika barn”.

Kontinuerlig tillsyn gör rensningen lätt
Det krävs inte mycket jobb för att hålla ett surjordsparti fint. Som villaägare har man möjlighet till detta eftersom man är mer närvarande. Man går ut och tittar till sitt torvparti, ser att en maskros slagit rot och plockar bort den direkt. Den är lätt att få upp i ganska ungt stadium, liksom korsörten. Skulle de få stå kvar och hinna fröa av sig innebär det en massa onödigt jobb. Detta kan man lätt undvika utan större bekymmer genom att ha kontinuerlig tillsyn.

Små krav på skötsel
Så även om man inte bara kan ”rulla tummarna”, kan man ha en ganska behaglig tillvaro med ett surjordsparti. Det vi gör i vår egen trädgård är en vårstädning, en sommarrensning och sedan en översyn någon gång på sensommaren. Om man jämför med gräsmattor, perennrabatter eller andra delar av trädgården kräver surjordsväxterna mycket mindre arbete.
Ett surjordsparti är egentligen det lindrigaste ur arbetssynpunkt. Till och med lättare än en plattyta, som inte heller behöver så mycket skötsel. Men den ska ändå sopas och hållas prydlig.

---

MOSSA

Mossan kommer efter några få år, den behöver man inte hålla på och arbeta med filmjölk och annat för att få dit, som man ofta gör på stenar, betongytor och liknande. Mossa är vackert, men man ska vara försiktig med att ha alltför små växter, de kan kvävas av en tät grov mossa, som björnmossa till exempel. Ta bort mossan där den blir ett problem.

Mossa gillar torvblock
Det är torvblocken som först koloniseras av mossan. Ta inte bort den om den inte är i vägen för växterna. Den skapar det här sköna åldrandet som gör att anläggningen blir mogen. Den ser lite kal och pubertetsfjunig ut de första två åren, men redan tredje året börjar den visa vuxen karaktär.

Föröka mossa med sporställningar
Vill man ha mossa snabbt ska man bege sig ut i skogen när den blommar och står med sina sporställningar. Klipp av dessa och lägg dem i papperspåsar, ta med hem och strö ut sporerna.
Är inte sporerna färdiga när man klipper så att de släpper, låter man dem ligga torrt på en tidning och eftermogna. Sedan strör man bara ut dem på torvblocken, och var övertygad om att det gror mossa så att det knakar om det.

Svårt att få planterad mossa att ta sig
Mossa är ett positivt inslag och den kommer av sig själv. Vill man ha ett större urval kan man som sagt samla in sporer. Däremot är det nästan omöjligt att lyckas väl med att plantera in mossa. Det kan gå, men kräver att den hålls fuktig under lång tid och att underlaget är rätt i förhållande till mossarten.
De populära kuddmossorna är svårast att etablera. Och lyckas man, måste man se upp för koltrasten som blir hysteriskt lycklig över detta ypperliga bobyggematerial.
Observera att skörd av mossa inte är tillåten utan markägarens medgivande!

---

INSPIRATION OCH TIPS

Vitmossa till specialväxter
Till vissa specialväxter etablerar man vitmossesumpar för att kunna odla extrema sumpjordsväxter som finns ute på torvmossar, till exempel sileshår eller andra insektsätare. Man lägger en behållare inne i partiet, fyller den med klippt vitmossa som trampas hårt. Sedan planterar man i denna. Den grönskar om man lägger topparna överst och man får en vacker vitmossa där man exempelvis kan ha tranbär krypande. Välj då helst det svenska tranbäret som är mycket mer blygsamt än det amerikanska, som kan täcka stora ytor.
Sarracenia låter väldigt exotiskt, men på senvåren och sensommaren kan man köpa flugtrumpeten, denna insektsätande kannväxt från Nordamerika som krukväxt i blomsterhandeln. Avhärdas den försiktigt kan den planteras ut i en så kallad vitmossesump. Viktigt är att placera dessa i full sol då flertalet vitmosseinvånare är solälskare.

Inspirationskällor
Att ett surjordsparti av många uppfattas som något exklusivt kan bero på att kunskapen i de olika leden är sviktande. Var ska man hämta inspiration från? Den lokala plantskolan har sällan kunskapen. Och det finns inga demonstrationsträdgårdar i någon större omfattning.
Vi har de suveräna surjordspartierna i Göteborgs Botaniska Trädgård. Även om det är lite grann av hortikulturens pilgrimsmål i Sverige som alla bör besöka, icke en gång i livet utan gärna en gång om året, är det få som åker till Göteborg bara för att få se på ett surjordsparti.
Vi saknar ofta förebilder för surjordsanläggningar på närmare håll som kan ge tips om hur de skulle kunna fungera i våra trädgårdar. Medlemskap i Sällskapet Trädgårdsamatörerna (STA) kan ge hjälp och inspiration, www.tradgardsamatorerna.se
Ett bra sätt är också att röra sig ute i naturen och se hur den skapar sina egna surjordspartier tillsammans med mossa, stenar och stubbar. Det kan ge mycket inspiration. Och självfallet även från trädgårdsböcker, men det finns osedvanligt få i detta ämne.

Vackert och funktionellt ett bra riktmärke
Ett surjordsparti kan man göra till något verkligt exklusivt eller också hålla det på en mer rimlig nivå. Det bästa är om man utgår från att man vill göra någonting som ska bli vackert och funktionellt i trädgården. Och som harmonierar. Blir man sedan mer intresserad kan man fortsätta att utveckla.
Börja exempelvis med att samla rododendron och surjordsväxter och bygg upp små kollektioner. Eller plantera växter som blommar i en speciell färg på tidpunkter när man är hemma och har tid att njuta av trädgården.
Merparten av surjordsväxterna har en kraftfull blomning i slutet av april fram till midsommar.
Sedan är blomningen mer spridd. En del blommar på hösten, men det är inte så många. Om man till exempel arbetar med vintergröna rododendron är det viktigt att de har vackra blad. Det är egentligen de som är det intressanta med rododendron. Blomningen, kan man lite elakt säga, är försumbar på rododendron, för den varar bara 5–10 dagar under ett helt år, medan bladen sitter kvar hela säsongen. De lövfällande, som många azaleor, får ju ofta magnifika höstfärger som kan fungera som avbrott och kontrast till det vintergröna.

Orkidéer – en surjordsväxt?
Mycket förvånande är att se hur väl växter, som egentligen inte är surjordsväxter i sin naturliga hemvist, kan trivas i surjords­lägen.
Mycket av detta att vara ekolog i dag är att titta på exakt hur det ser ut där växten förekommer naturligt, men det behöver inte ha att göra med hur den egentligen ska odlas.
I naturen är det främst konkurrensförmågan som avgör var växten trivs bäst. Flyttar man exempelvis vissa orkidéer från sin naturliga växtmiljö i kalkrik jord till ett surjordsparti med ett visst näringsinnehåll, men ändå en typisk sur mulljordsanläggning, kanske de växer avsevärt bättre där, vilket kan överraska. Detta bygger på att de nu har mindre konkurrens av gräs och annat.
Var noga med att endast plantera orkidéer som kommer från trädgårdar eller plantskolor.
Man kan pröva olika växter för att se om de trivs eller inte i det egna surjordspartiet. Vår- och höstljungpartier hör dock inte hemma i ett surjordsparti. De kräver speciellt väldränerade förhållanden för att trivas väl, förhållanden som inte alltid sammanfaller så väl med vad rododendron, azaleor och liknande växter önskar.

---

Ett urval av surjordsväxter

Vilka slags växter kan odlas i ett surjordsparti?
Oerhört många, mycket beroende på surjordspartiets storlek, svarar Kenneth Lorentzon.
Här har han listat en del, alla växer i hans egen trädgård.

VÄXTLISTA

Cvs. = cultivar = namnsorter
Spp. = species = arter i flertal
Ssp. = subspecies = underart
Var. = varietet (närmast lägre rang efter underart)
Läs mer om botaniska begrepp

BUSKAR

Acer circinatum, vinlönn
A. shirasawanum ’Aureum’, japansk gyllenlönn
Berberis julianae, långbladig berberis
Buxus sempervirens, buxbom, cvs.
Fothergilla monticola, stor häxal
F. monticola ’Blue Shadow’, stor häxal
Hamamelis, spp./cvs. (H. virigiana, hösttrollhassel, härdigast)
Magnolia sieboldii, buskmagnolia
Rhododendron (storbladiga bäst lämpade i skugga, t ex Rh. brachycarpum, fuji-rododendron. Även lövfällande azaleor som Rh. luteum, guldazalea, och Rh. schlippenbachii, koreansk azalea)
Taxus baccata, idegran
T. cuspidata, japansk idegran (bådas formstarka sorter behåller inte sin form i djup skugga, t ex pelarformer).
Viburnum burkwoodii, hybridolvon, cvs.
V. juddii, vårolvon
V. plicatum, japansk snöbollsbuske, cvs. (’Mariesii’ härdigast)

GRÄS

Diverse Carex, starrsläktet, bl a
C. ornithopoda, fågelstarr
C. oshimensis, ’Evergold’, oshimastarr
C. pendula, hängstarr
C. siderosticha, kinesisk kämpestarr
C. siderosticha ’Variegata’
C. riparia ’Aurea’, jättestarr
Hakonechloa macra, hakonegräs
H. macra ’Aureola’
Milium effusum, hässlebrodd
M. effusum ’Aureum’
Poa chaixii, parkgröe
Luzula sylvatica, storfryle
L. sylvatica, ’Aurea’
L. sylvatica, ’Aureomarginata’

FUNKIA, Hosta

Kan odlas i lätt sur jord om de får lite näring.

Blå (får ofta bäst färg i skugga)
H. sieboldiana ’Elegans’, daggfunkia
H.’Halcyon’
H. ’Moody Blues’ (blåast!)
H. ’Krossa Regal’

Gröna
H. ’Invincible’
H. venusta, dvärgfunkia

Brokiga
H. ’Francee’
H. ’Gold Standard’
H. ’Gypsy Rose’ (Vacker, men kan ha virus)
H. ’June’ (ej i sol!)
H. ’Regal Splendor’
H. ’Sagae’
H. ’Wide Brim’

Gula
H. ’August Moon’
H. ’Hydon Sunset’
H. ’Sum & Substance’, limefärgad, snigelsäker
H. ’Sum’
H. ’Sun Power’

LIANER

Aconitum, stormhattssläktet, många arter, bl a
A. volubile, klätterstormhatt, och A. ’Red Wine’
Actinidia arguta, krusbärsaktinidia
A. kolomikta, kameleontbuske
A. tetramera var. maloides (syn. A. pilosula), Rosenaktinidia
Ampelopsis brevipedunculata, glaspärlevin
A. megalophylla, araliavin
Aristolochia macrophylla, pipranka
Aristolochia manshuriensis, koreansk pipranka
Clematis alpina, cvs. alpklematis
C. macropetala, cvs. kronklematis
C. viticella, italiensk klematis, cvs.
Hedera colchica, kaukasisk murgröna (jättelika blad zon I–II, zon III som marktäckare)
Hedera helix ’Baltica’, baltisk murgröna
Lonicera giraldii (vintergrön kaprifol)
L. henryi, vintertry (vintergrön)
L. tragophylla, praktkaprifol (den mest stor­blommiga kaprifolen)
Menispermum canadense, amerikansk månfröranka
Menispermum dauricum, asiatisk månfröranka

LÖK & KNÖLVÄXTER (geofyter)

Arisaema, ormkallasläktet, diverse arter
A. amurense, amurkalla
A. ciliatum var. liubanense
A. serratum
A. sikokianum, klubbkobrakalla
Anemone nemorosa, vitsippa. T ex ’Green Fingers’, ’Robinsoniana’ och ’Vestal’
Corydalis solida, stor nunneört. Inklusive sorter och färgformer.
Cyclamen coum, dvärgcyklamen (vårblommande)
C. hederifolium, höstcyklamen
Erythronium, hundtandliljesläktet (arter och sorter)
Lilium canadense, kanadalilja
L. hansonii, fläcklilja (Bättre från zon III p g a vårfroster)
L. martagon, krollilja + L. martagon var. album, vit krollilja och L. martagon var. rubrum
L. superbum, drottninglilja
Scilla italica (syn. Hyacinthoides italica), italiensk blåstjärna
Trillium spp. (börja med T. grandiflorum, stort treblad, och T. erectum, purpurtreblad, i färger och former)

MARKTÄCKARE

Ajuga reptans, blåsuga, cvs.
Aruncus aethusifolius, koreansk plymspirea, cvs.
Asarum caudatum, kalifornisk hasselört. (Långsamma startare, rotstammen planteras ytligt.)
Carex, starrsläktet, flera arter och sorter
Chrysogonum virginianum, guldstjärna
Circaea alpina, dvärghäxört (oöverträffad men ogräslik).
Convallaria majalis ’Grandiflora’, liljekonvalj
C. majalis ’Striata’
C. majalis ’Wardwick Hall’
Dicentra formosa ’Bacchanal’, fänrikshjärta
D. formosa ’Kings of Hearts’
D. formosa ’Luxuriant’
Epimedium, sockblomssläktet, spp. och cvs.
Geranium phaeum ’Samobor’, brunnäva (fläckiga blad)
Oxalis acetosella, harsyra, i sorter.
Vancouveria hexandra, rökblad (närstående sockblomma, svårslagen marktäckare)
Waldsteinia ternata, waldsteinia

ORMBUNKAR

Adiantum pedatum, frilandsadiantum
A. venustum, bergadiantum
Athyrium niponicum ’Metallicum’, regnbågsbräken
A. niponicum ’Ursula’s Red’, regnbågsbräken
Dryopteris affinis ’Cristata The King’, raggträjon
D. erythrosora, blodbräken, inkl cvs.
Onoclea sensibilis, pärlbräken
O. sensibilis ’Rotstiel’
Polystichum aculeatum, uddbräken
P. braunii, skuggbräken
Woodsia polystichoides, asiatisk hällebräken

PERENNER

Actaea pachypoda, vit trollduva
Aralia cordata, sallatsaralia (storvuxen)
A. racemosa, lundaralia (storvuxen)
Aruncus dioicus, plymspirea, t ex hybriden Aruncus ’Horatio’
Bergenia ciliata, strävbergenia
Brunnera macrophylla ’Jack Frost’, kaukasisk förgätmigej
B. sibirica
Campanula latifolia var. macrantha ’Alba’, stor hässleklocka
Cimicifuga dahurica, augustisilverax
C. foetida, silverax
C. racemosa, septembersilverax
Darmera peltata, sköldbräcka
D. peltata ’Nana’, sköldbräcka
Lamprocapnos spectabilis ’Gold Heart’, löjtnantshjärta
L. spectabilis ’Valentine’, löjtnantshjärta. Två nya toppsorter!
Lathyrus vernus, vårärt, cvs.
Paeonia anomala, sibirisk pion
Paeonia mlokosewitschii, svavelpion
Paeonia obovata, lackpion
Paeonia obovata var. alba, vit lackpion
Paeonia veitchii, rosenpion
Ranunculus aconitifolius, stormhattsranunkel
R. aconitifolius ’Flore Pleno’, fylldblommig stormhattsranunkel
Rodgersia henrici, R. pinnata, fingerrodgersia, och cvs.
Rumex sanguineus, blodskräppa
Smilacina racemosa, vipprams

TRÄD

Acer griseum, kopparlönn
A. pensylvanicum, amerikansk strimlönn
A. rufinerve, rostlönn
Cornus alternifolia, kranskornell
C. controversa, pagodkornell
C. kousa var. chinensis, + cvs. kinesisk blomsterkornell
Pinus, tallsläktet. (Bara ”fembarriga” som P. peuce, makedonisk tall, P. parviflora, silvertall, och P. schwerinii, hybridtall)
Sorbus, rönnsläktet (vitfruktiga som S. forrestii, forrestpärlrönn och S. prattii, praktpärlrönn)
Stewartia spp, skenkameliasläktet
Thujopsis dolabrata, hiba
Tsuga, hemlocksläktet, spp, cvs.