Natur jordreva

Så här gör du egen örtolja med smak av jordreva
Fakta om jordreva

Jordreva.

Jordreva – en smaksättare till sommarens grillkvällar

Text: Peter Jägerbro

Ett vackert ogräs som är en trevlig smakförhöjare, både som örtolja eller färsk i sallad.

Det är inte alltid under den skönaste ytan som det verkligt intressanta döljer sig. Rättvist eller inte, ett grant och pråligt yttre drar både blickar och uppmärksamhet till sig medan alldagliga och blyga violer sällan får chansen att visa vad de verkligen är kapabla till; den sanningen gäller inte minst för oss människor. Ett lysande exempel från växtriket är den krypande jordrevan, Glechoma hederacea, som om man skall döma utifrån insändare och foruminlägg tillhör de mer fruktade och avskydda ogräsen – om den nu alls skall kallas ogräs. Inte rår väl jordrevan för att den råkar vilja växa just där många vill ha den som minst?
Jordrevan tillhör de kransblommiga växterna i familjen Lamiaceae, där arter som myntor, salvia, timjan och plistrar ingår. Jordrevans vetenskapliga artnamn hederacea är en blinkning åt släktet murgrönor dit jordrevan tidigare sorterades in, då under namnet Hedera terrestris, markmurgröna. På engelska kallas jordrevan fortfarande så: ground ivy.

Den intensivt blåvioletta färgen på jordrevans blommor drar blickarna till sig. Foto: Lotta Flodén

Tidig vårprimör
Så tidigt som i april kan man få se jordrevans blåvioletta blommor. De växer i få­blommiga kransar ur bladvecken, ofta två och två. Blommorna är vanligen tvåkönade men enstaka blommor kan vara av honkön; de senare är då betydligt mindre i storlek. Färgen kan variera mot både rödare och blåare nyanser, men även helvita blommor kan förekomma. Blommans överläpp är platt och kluven och underläppen har tre flikar där den tydligt urnupna mittersta fliken är störst. Jordrevans blad är skaftade och växer i par, de är mer eller mindre njurformade och har alltid naggad kant. Beroende på växtplats kan jordrevan variera i storlek. I bördig jord kan både blad och planta växa sig stora men mer vanligt är att bladen blir tumnagelstora, kanske till och med mindre än så.

Trivs i fuktiga mullrika jordar
Jordrevan börjar alltså blomma tidigt om våren men det är å andra sidan sällan man ser jordrevan blomma efter juni månad. Den är allmän i södra och mellersta Sverige och växer helst på fuktiga, mullrika och något skuggade växtplatser. Att den växer i rabatter är redan bekant, men även i lundar, i kanten av buskar och snår och på betade ängar trivs den. Med sin låga profil kan jordrevan klara sig vintern igenom då den gärna växer inslingrad i skyddande gräs under sitt snötäcke, och just i frodigt och o­klippt gräs kan det vara en bra idé att börja leta om man nu vill hitta jordrevan. Framför allt blommornas djupvioletta färg brukar kunna dra ögonen åt sig.

Jordrevan sprider sig effektivt med horisontalstammar.

Jordrevan sprider sig effektivt med horisontalstammar som kan slå rot i varje led och de revor som bildas är ordentligt förankrade där de växer och kan kräva ett bestämt ryck när de skall tas upp. Foto: Lotta Flodén

Sprider sig lätt med jordstammar
Det svenska artnamnet jordreva är på svenskt sätt föga poetiskt men både passande och beskrivande. Stjälken är i själva verket en horisontalstam som kan slå rot i varje led och de revor som bildas är ordentligt förankrade där de växer och kan kräva ett bestämt ryck när de skall tas upp.

Gav öl en mörkare färg
Säg den växt som inte i åtminstone en uråldrig flora tillskrivits ett kulinariskt och/eller medicinskt värde. Jordrevan har fordom använts vid ölbryggning, men inte för att göra ölet godare utan för att ge det en mörkare färg ­– man kan möjligen misstänka att enzymet polyfenoloxidas är inblandat. Den spränglärde floraförfattaren Anders Jahan Retzius sammanfattade på sin tid bruket av jordreva i öl på ett kärnfullt sätt: Smakeligt blir det icke deraf.

Passar bra till te
Men jordrevan har mycket mer att ge än så. Det går att göra te på hela plantan. Smaken blir uppfriskande och inte så lite myntalik, om än inte speciellt kraftig. Teet kan bryggas på såväl färska som torkade blad. Om bladen fermenteras lätt innan de torkas blir smaken något kraftigare, men som te har nog jordrevan främst sin plats i en blandning med andra örter. Det påstås också att jordreva ingår i schweizer-te, en svårdefinierad blandning örter som i folkmedicinen påstås kunna främja matsmältning och minska maglidande, eventuellt också lindra vansinne.

Doft som av grillat kött
Även den som ser jordrevan som sin fiende måste ha lagt märke till den friska, myntaliknande lukt som jordrevan ger ifrån sig när bladen krossas i en idogt rensande hand. Jordrevans arom är svårbestämd men släktskapet med myntorna är ändå tydlig; den smakar något av åkermynta och något av oregano, och så något mer undflyende som är svårt att sätta fingret på men som påminner om de dofter som stiger upp ifrån kött som grillats över glödande träkol! Vilka molekyler i jordrevan som ger denna märkliga doftkombination må vara en gåta, men det är å andra sidan lätt att inse att jordrevan verkligen har potential att lyfta sommarens grillkvällar.

Blanda i sallad och olja
Bladen kan användas direkt i en sallad för att knyta samman denna med det grillade, eller så kan de användas för att smaksätta en olja som sedan används på eller i maten. Jordrevans grillvänliga arom går dessutom väl ihop med fetaost och rostade mandlar, en kombination som sänd från himmelen, och finns någon rättvisa i världen är det i sallad och ört­olja som jordrevan kommer att hamna i sommar, inte i komposten.

Bli vän med din fiende
Jordrevan är onekligen både alldaglig och blygsamt förpackad, men den har det intressanta inre vi efterlyste i artikelns inledning med sitt speciella växtsätt, sin namnkunniga släkt och den alldeles unika smaken. Kan verkligen jordrevan med allt detta i minne vara odlarens fiende? Hur var det nu han skrev för flera hundra år sedan, den kinesiske strategen Sun Tzu: Håll dina vänner nära men dina fiender närmare. Jordrevan är i så fall en fiende värd att hålla riktigt nära hjärtat.

FAKTA OM JORDREVA, Glechoma hederacea

jordrevan är släkt med myntorna.

Jordreva är släkt med myntorna, vilket man märker när man gnuggar bladen mellan fingrarna. Foto: Ian cunliffe/Wikimedia7CC-BY-SA-2.0

Familj: Kransblommiga – Lamiaceae.
Växtform: Flerårig ört med blåvioletta läppformade blommor. Bladen är runda, njurlika, tandade och håriga på översidan och med oljeglandler på undersidan.
Doft: Aromatisk, liknande mynta men
också av grillat kött.
Höjd: 1–2 dm.
Blomning: April–juni.
Växtplats: Växer på odlad mark, längs vägkanter, skogsbryn o s v. Uppträder som ogräs i trädgårdar, parker, särskilt på skuggiga ställen.
Utbredning: Södra och mellersta Sverige.
Användning: Färsk i sallad, gärna i kombination med grillat, fetaost och rostade mandlar. Örtolja, se faktaruta om örtolja.
Odlade varianter: Glechoma hederacea ’Rosea’, ’Variegata’.

SÅ GÖR DU EGEN ÖRTOLJA MED SMAK AV JORDREVA

Det är enkelt att göra egen örtolja.Att smaksätta en olja är ett riktigt bra sätt att ta tillvara aromen från färska örter. Med den färdiga oljan är det sedan enkelt att göra en god dressing eller smaksätta mat, det är bara att ringla över en lagom dos.
Tre sätt att smaksätta en olja på:
1. Det enklaste är att helt enkelt låta kvistar eller blad dra i en god kallpressad olivolja i minst ett par dagar. Om bladen krossas först minskar dragtiden.
2. En ännu snabbare metod om än något mer komplicerad är att först blanchera örten i kokande vatten några sekunder innan den omedelbart kyls i isvatten och sedan snabbt mixas ner i olja. Den metoden drar maximalt med aromer ut ur örten.
3. En helt annan metod fokuserar på oljans utseende men är samtidigt lite mer brysk mot örtens flyktigare aromer. Örten mixas då i olja som hettats upp till runt 60 grader, vilket ger oljan en underbart illgrön färg. Man skall alltid mixa oljan så kort tid som möjligt för att undvika att blanda ner syre, något som kan förstöra aromer. Vill man ha en klarare olja kan den silas efter mixningen.
Om örtolja och om mycket mer än så kan man läsa i boken Matmolekyler – kokbok för nyfikna, skriven av Lisa Förare Winbladh och Malin Sandström.
Källa: Matmolekyler – kokbok för nyfikna.