Slumpen skapade jordgubben

Text: inger Hjalmarsson

Att jordgubben överhuvudtaget existerar är resultatet av en enda fransman och slumpen. För 300 år sedan hade ingen sett eller smakat på det som skulle bli ett av världens godaste och mest älskade bär.

Den odlade jordgubben, Fragaria x ananassa, har en spännande historia. De båda upphovsarterna – det nordamerikanska scharlakanssmultronet F. virginiana, och det sydamerikanska jättesmultronet F. chiloensis möttes genom människans försorg på europeisk mark för drygt 250 år sedan och korsade sig med varandra. På så sätt uppstod jordgubben, vars internationella gener möjliggjort utveckling av sorter anpassade till vitt skilda odlingsområden på såväl norra som södra halvklotet. Idag räknas svenskarnas midsommarfavorit till ett av världens mest odlade och älskade bärslag.

Scharlakanssmultron och jättesmultron till Europa
Scharlakanssmultronet kom från Nordamerika till Europa redan 1624 och blev först planterat i slottsträdgården vid Versaille, där det rönte stor uppmärksamhet med sina mörkröda, päronformade och välsmakande bär. Smultronet blev snart bäret på modet i flera europeiska länder, och det är lätt att förstå den franske befästningsofficeren Frezier’s begeistring när han några årtionden senare i Sydamerika lärde känna jättesmultronet med frukter stora som hönsägg.
År 1714 startade Frezier sin hemfärd till Europa och förde med sig ett fång av jättesmultronplantor, utvalda bland indianernas bästa bestånd. Seglatsen över Atlanten varade i hela sex månader och endast fem plantor överlevde. Dessa plantor delade Frezier mellan sig själv, sin överordnade och officeren som vattnat dem under överfarten. Slutligen fick kungens trädgårdsmästare i Paris motta ett exemplar.

Uteblivna bär trots omsorg
Bärskörden av jättesmultron lät dock vänta på sig trots omsorgsfull skötsel, och överallt i Europa dit växten spreds med revor var besvikelsens stor. Förklaringen till fenomenet visade sig vara att Frezier olyckligtvis bara fått med sig, alternativt endast lyckats hålla liv i, honplantor. Troligtvis kände han inte till att arten var skildkönad, och att odling av såväl hon- som hanplantor var en förutsättning för att få fram de stora och eftertraktade bären.
Frezier själv flyttade så småningom till Brest i Normandie, där han blev fästningsdirektör. Här kom hans sydamerikanska smultron att odlas jämsides med den nordamerikanska släktingen, något som resulterade i att de kunde pollinera varandra. Innevånarna i Brest fick därmed möjligheter att skörda jättesmultron, även om bär­storleken var mindre än vad som beskrivits från hemlandet.

Jordgubbens födelse
Det verkliga framsteget inträffade först när man sådde jättesmultronets hybrid­frön. Fröna, som bar på gener från två kontinenter, gav upphov till en ny smultrontyp där moderartens storfruktighet och faderartens bärkvalitéer kombinerades på ett lyckosamt sätt. I tillägg hade vissa av avkomlingarna blommor med pistiller och ståndare i samma blomma, vilket skulle komma att underlätta för framtidens odlande. Det nya bäret kallades Fragaria x ananassa. Vår jordgubbe var född.

Förädlingen tar fart
Det var alltså fransmännen som förde jättesmultronet till Europa, löste gåtan med pollineringen och genom samplantering med scharlakanssmultronet kunde introducera jordgubben. Få kulturväxters tillblivelser finns dokumenterade på motsvarande sätt, och det bör också noteras att odling och växtförädling av jordgubbar kom igång med rekordfart.

Engelsmännen först att få fram nya sorter
Inom det senare området var engelsmännen initiativtagare, kanske inspirerande av sitt engagemang med att ta fram stora krusbär. Bland tidiga engelska jordgubbssorter kan nämnas Keen’s Seedling (1821) and Elton’s Seedling (1828), som kom att bli mödrar till flera historiskt sett viktiga sorter. När fransmännen blev varse de engelska växtförädlarnas framgångar började de också utveckla nya sorter. Även i Tyskland och USA startade växtförädlingsarbetet tidigt.

Förädling i Alnarp
I Sverige startade målmedveten växtförädling av jordgubbar i Alnarp under 1920-talet. Den tidiga svenska förädlingen baserades på äldre kända franska och tyska sorter, såsom Vicomtesse Hericart de Thury, Frau Director Echtermeyer och Späte von Leopoldshall. I tillägg använde växtförädlarna amerikanskt utgångsmaterial. 