Så odlar du parasollpilea

Parasollpilea – ett mysterium med spektakulär lösning

Text och foto: Lotta Flodén

Slumpen, en norsk missionär på flykt undan andra världskriget och vår förkärlek för att dela med oss av det vi tycker om ledde till att parasollpilean blev en av världens mest populära krukväxter. Men i över 30 år hade ingen en aning om vad det var för växt och den gick inte att köpa i handeln.

Parasollpilea, Pilea peperomioides, även kallad elefantöra, är just nu omåttligt populär som krukväxt. Den har plötsligt gjort succé som inredningsdetalj, inte bara i Sverige – i övriga Europa och i USA verkar det vara samma rusch efter parasollpilean. Plantorna går åt som smör i solsken i butiker och på auktionssajter. Själv har jag haft den till och från sedan slutet på 70-talet. Hos mig har parasollpilean oftast fört en undanskymd tillvaro på fönsterbrädan och knappast bidragit till att försköna mitt hem. En liten kort stam med några runda blad – inget jag gått igång på direkt. Jag erkänner nu att jag aldrig gett den en ärlig chans, så nu har skaffat en ny planta. Parasollpilea har ju potential! Den kan bli riktigt stor, uppåt 50 cm hög om den blir väl omhändertagen. Vill man ha den lägre och mera buskformad kan man nypa av toppen, då skjuter den flera sidoskott.

Nässelväxt
Parasollpilea är perenn och hör till familjen Urticaceae, nässelväxter. Har man glädjen att få blommor på sin planta kan man ana släktskapet. De pyttesmå vita blommorna sitter strödda på axlika blomställningar precis som hos vår vanliga brännässla. Oftast är parasollpilean tvåbyggare, det vill säga att plantan antingen är hon- eller hanplanta, men vissa plantor är sambyggare med hon- och hanblommor på samma planta. Parasollpilea blommar i april–juli och fröna mognar i juli–september. Hanblommorna sitter på rödaktiga stjälkar medan honblommorna har gröna stjälkar.

Mycket sällsynt i det vilda
Parasollpilea härstammar från Kina, närmare bestämt från bergstrakterna i sydvästra Sichuan och västra Yunnan. Där växer den mycket sällsynt i fuktiga skogar på 1500–3000 meters höjd. Det kan verka egendomligt att parasollpilea är så sällsynt förekommande på sina ursprungliga växtplatser när den är så vanlig som krukväxt, men som tur är har det inget med giriga växtjägare att göra. Här handlar det istället om en norsk missionär och vår förkärlek för att dela med oss av det vi gillar.

 

Insamlad och bortglömd
1906 och 1910 hämtade den berömde skotske botanisten och växtsamlaren Georg Forrest hem de första exemplaren av den då okända parasollpilean från provinsen Yunnan i Kina. Plantorna förvarades sedan, som troligtvis de enda exemplaren i Europa, i ett herbarium i Edinburgh i väntan på identifiering. 1912 namngav den tyske botanisten Friedrich Diels plantorna. De fick namnet Pilea peperomioides. Eftersom plantorna inte betraktades som intressanta för kommersiellt bruk, så nöjde man sig med att ha namngivit dem. Här kunde historien om parasollpilean slutat men en osannolik händelse trettiotvå år senare ledde till att den sällsynta plantan från Kina blev en av våra mest populära krukväxter.

Mysteriet startar på Kew
Från mitten på 1970-talet började Kew botaniska trädgård i London plötsligt få frågor från allmänheten om en krukväxt med runda blad som man hade hemma. Det strömmade in blad och hela plantor. Botanisterna på Kew hade aldrig sett plantan förut och den fanns inte heller i deras herbarium. Eftersom växtmaterialet de fått in saknade blommor, var det omöjligt att identifiera. 1978 fick Kew äntligen in både blommor och blad som enligt avsändaren Mrs D. Walport, var från samma planta. Botanisterna på Kew blev förbryllade, bladen såg ut att höra till familjen Piperacae, pepparväxter, men blommorna hörde definitivt till familjen Urticaceae, nässelväxter!

Namnet hittat men var kom alla plantor ifrån?
Sally Jensen som då var assistent på Kew herbarium bestämde sig för att visa runt växtdelarna för herbariets alla anställda i hopp om att någon skulle kunna ta reda på vad det var. Till slut lade botanisten Wessel Marais ihop två och två när han upptäckte att det i släktet Pilea, i familjen Urticaceae, fanns en art dokumenterad i ett herbarium i Edinburgh som 1912 fått namnet Pilea peperomiodes! För att kolla om Mrs D. Walport’s planta var samma art lånade man hem exemplaret från Edinburgh. Och det var ingen tvekan, visst var det samma! Men hur hade den hamnat hos Mrs D. Walport och hos alla andra som skickat in prover på växten?

Detektivarbete startas
Den 9 januari 1983 publicerades en artikel i Sunday Telegraph där man beskrev växten och uppmanade läsarna att berätta var de fått sin parasollpilea ifrån. Bland alla svar som kom in var det bara ett som gav en intressant ledtråd – det från familjen Sidebottoms. De berättade att de fått sin parasollpilea i början på 60-talet från Norge via sin norska au pair Modil Wiig. På Kew bestämde man sig då för att presentera parasollpilean för alla skandinaviska botanister som kom på besök, men ingen av dem kände igen parasollpilean. Botanisterna på Kew uppmanade dem ändå att göra efterforskningar i sina hemländer.

Svensk botaniker gör en upptäckt hemma
Lars E. Kers, dåvarande docent i systematisk botanik på Bergianska trädgården i Stockholm, kände inte till uppmaningen från Kew, men han såg bilden på parasollpilean i Sunday Telegraph och kände igen den direkt! Den hade han ju hemma på fönsterbrädan! 1976 besökte Lars E. Kers en vän som hade en besynnerlig krukväxt med cirkelrunda blad. Han fick med sig en stickling hem och den anonyma växten hade prytt hans hem sedan dess. Nu fick han äntligen veta vad den hette!

Lyckad efterlysning i svensk tv
Lars E. Kers ville gärna bidra till lösningen av mysteriet om parasollpileans spridning i hemmen, så 1984 lyckades han få med en efterlysning i ett av Sveriges mest populära tv-program. Responsen blev enorm. Till programledarens förskräckelse fick man in över 10 000 brev! Det visade, om inte annat, att parasollpilean var en mycket populär och vitt spridd krukväxt i Sverige. Efterlysningen var ett lyckokast, ett brev i den enorma brevhögen innehöll en spektakulär historia som avslöjade parasollpileans premiär som krukväxt.

En osannolik historia löste mysteriet
1936 reste den norske missionären Agnar Espegren till Kina för att arbeta. Tre år senare var andra världskriget ett faktum. 1944 beordrades familjen Espegren av den norske ambassadören att ta sig därifrån så fort som möjligt. De bestämde sig då för att ta sig till Calcutta i Indien. På vägen dit blev de tvungna att stanna en vecka i Kunming som ligger i provinsen Yunnan i södra Kina. Här kom av en tillfällighet Agnar Espegren över ett litet exemplar av parasollpilea som han sedan förvarade i en liten låda. 1946, efter drygt ett år i Calcutta, reste familjen hem till Norge. Mirakulöst nog var parasollpilean fortfarande vid liv och planterades i en kruka inomhus. Den dekorativa plantan trivdes utmärkt och fick mängder med sidoskott som Agnar gärna delade med sig av när han reste runt i Norge. Parasollpilean spred sig sedan snabbt från hem till hem och från land till land och är nu, över 70 år senare, mer populär än någonsin!

Läs mer: www.wildchicken.com/nature/garden/ga008_a_chinese_puzzle.htm

---

ODLA PARASOLLPILEA
Pilea peperomioides

Höjd: Upp till ca 50 cm.
Läge: Vill stå ljust och svalt men inte i direkt sol. Helst i ett frostfritt ouppvärmt utrymme. Kan med fördel stå ute under sommaren.
Jord: Torvbaserad väldränerad krukväxtjord.
Blomning: Det är ovanligt att parasollpilean blommar men får den stå fuktigt, ljust och svalt vintertid ökar chansen betydligt.
Vattning: Håll jorden fuktig men inte blöt. Parasollpilea tål inte stående vatten, så se till att jorden är väldränerad och att inget vatten står kvar på fatet.
Gödsling: Tillsätt en svag dos (1–4 ml/liter) med flytande näring vid varje vattningstillfälle under sommaren när tillväxten är som starkast.
Förökning: Sker genom drivning av sidoskott. Skär försiktigt av skotten intill stammen och plantera direkt i såjord eller ställ dem i vatten för rotning.
Härdighet: Det finns några uppgifter om att parasollpilean kan klara några minusgrader utomhus, men för det mesta anges den som frostkänslig. Säkrast är att odla den inomhus i en temperatur mellan plus 10 och 25 grader.