Grönmassa med en blandning av många olika örter har enligt forskningen visat sig vara optimal som gödsel. Den innehåller alla näringsämnen i rätt proportion som växterna behöver och är utmärkt som jordförbättring.
Gödsling med grönmassa bäst för både jord och växter
Text och foto: Margareta Magnusson, Hortonom och agronomie doktor, SLU Umeå (2007)
Grönmassa, det vill säga klippta färska örter och gräs, har enligt Margareta Magnussons forskning visat sig vara det gödselmedel som närmast överensstämmer med växternas behov.
Det är mycket vi ännu inte vet om växters näringsbehov. Ser man tillbaka på historien finns gott om exempel på att man överskattat den begränsade kunskap man uppnått för tillfället.
Tiden före mineralgödseln (konstgödsel)
Före 1800-talet fanns egentligen bara organiska gödselmedel, och tillgången var begränsad. Då kände man inte till de enskilda växtnäringsämnena men hade naturligtvis stor erfarenhet av vilka effekter man fick av att tillföra organiskt material till jorden. Organisk gödsel innehåller oftast alla nödvändiga växtnäringsämnen, även om proportionerna inte alltid är idealiska.
Tio nödvändiga växtnäringsämnen identifierades
Sen gick det snabbt. Forskare identifierade en rad grundämnen och kom även fram till att många av dem var nödvändiga för växter. I mitten av 1800-talet hade man slagit fast att kol (C), syre (O), väte (H), kväve (N), kalium (K), fosfor (P), svavel (S), kalcium (Ca), magnesium (Mg) och järn (Fe) är nödvändiga grundämnen för de växter vi odlar. Nu hade man klarat av de största ämnena, de som vi brukar kalla makronäringsämnen, plus ett så kallat mikronäringsämne, järn. Man testade en mängd andra grundämnen också, men eftersom de behövdes i så små mängder lyckades man inte framkalla brist med de metoder man använde. Läran om de 10 nödvändiga växtnäringsämnena gällde i nästan 70 år.
Utveckling av mineralgödsel
Kol, syre och väte tar växterna upp från luft och vatten och är inget vi normalt behöver tänka på att gödsla med. Men nu hade man den kunskap man behövde för att utveckla mineralgödsel som chilesalpeter (tillför kväve), ammoniumsulfat (tillför svavel och kväve), kaliumklorid (tillför kalium) och superfosfat (tillför fosfor). De här medlen var något helt annat än den organiska gödseln. Här tillförde man några få växtnäringsämnen av alla de som växterna behöver.
Mineralgödsling leder till ond cirkel
Eftersom det var de ämnen som det går åt mest av ökade naturligtvis skördarna på jordar där gödsel tidigare varit en bristvara. Men man fick också ganska snart negativa effekter av kraftig och ensidig gödsling med de här medlen. De orsakade en kraftig utlakning av främst kalcium och magnesium och en snabb försurning av jorden. För att motverka de negativa effekterna började man kalka jordarna kraftigt. Man försökte alltså lösa en obalans genom att skapa en ny obalans.
Fler viktiga mikronäringsämnen
Först en bit in på 1900-talet när forskningsmetoderna förfinats upptäckte man att flera grundämnen är nödvändiga för växterna: 1922 mangan (Mn), 1923 bor (B), 1926 zink (Zn), 1931 koppar (Cu), 1939 molybden (Mo), 1954 klor (Cl), 1960 kobolt (Co) och 1987 nickel (Ni). De här kallas mikronäringsämnen eller spårämnen därför att de behövs i väldigt små mängder. De flesta växter innehåller även natrium (Na) och kisel (Si) men än anses de bara nödvändiga för vissa typer av växter.
Redan i början av 1900-talet varnade man för konsekvenserna av gödsling med mineralgödsel (konstgödsel). Idag är varningen verklighet. En stor del av världens odlingsbara jordar betraktas som ”döda”. En död jord är kompakt och innehåller betydligt färre och lägre halter av viktiga näringsämnen jämfört med jordar som gödslas med organisk gödsel. Utan tillförsel av organiskt material dör alla viktiga markorganismer som är förutsättningen för en frisk och näringsrik jord.
Tidig varning för utarmning
Sedan tidigt 1900-tal har forskare varnat för att ökad användning av allt renare mineralgödselmedel och minskad användning av organiska gödselmedel kan komma att utarma jordarna på tillgängliga spårämnen och orsaka brist hos grödorna. Förutom att sänka skördarna har man också varnat för att det kan leda till försämrat näringsvärde i produkterna på grund av minskat innehåll av spårämnen som är viktiga för människor.
Varningen blev verklighet
Nu ser det ut som vi är där, trots varningarna. Det senaste året har det skrivits mycket om att innehållet av mineraler och vitaminer i frukt, grönsaker och brödsäd har sjunkit kraftigt jämfört med för några decennier sedan. Ensidig gödsling som utarmat jordarna på många mineraler och spårämnen har angivits som en av orsakerna.
Människans behov av spårämnen inte klarlagda
Parallellt har den medicinska forskningen visat att människor och/eller djur behöver många spårämnen utöver de som man idag vet är nödvändiga för växter. Dit hör selen, krom, jod, fluor, litium, vanadin och arsenik. Man diskuterar även om vi behöver brom, kadmium, tenn, bly aluminium, germanium, och rubidium.
Effekten av grönmassa kan vara stor året efter det den lagts på. De fem raderna till höger på den övre bilden fick grönmassa även året innan, raderna till vänster fick mineralgödsel.
Mer forskning behövs
I prover på grönmassa och grönsaker som jag låtit analysera har vi även funnit små mängder av många av de här ämnena. Vad de har för betydelse för växten vet vi inte ännu. En del forskare anser att växterna inte kan låta bli att ta upp dem när de finns i jorden men att de inte har någon funktion i växten. Själv tror jag att det nog handlar mera om vår förmåga att studera funktionerna som behöver utvecklas.
Förmodligen har vi inte sett slutet på listan ännu. Det kan tyckas märkligt att ämnen som vi lärt oss betrakta som giftiga faktiskt kan vara både nyttiga och nödvändiga. Men oftast är det dosen som avgör om något ska fungera som ett gift. Det kan också handla om i vilken form man får i sig ämnet.
Antioxidanter viktiga för både människor och växter
Under senare år har det forskats mycket på det som kallas antioxidanter. Det är ämnen som växterna tillverkar för sitt eget behov men som även har visat sig ha positiva effekter på vår hälsa. Som antioxidanter räknas vitamin C (finns mycket i paprika, nässlor, persilja, grönkål, broccoli) och vitamin E (finns mycket i grönkål, paprika, spenat och persilja). Karotenoider är också en typ av antioxidanter (finns mycket i morot, persilja, grönkål, dill, spenat, nässlor). Flavonoider och polyfenoler räknas också som antioxidanter. De finns i de flesta växter och ingår i deras försvar mot sjukdomsalstrare. Ganska lite är ännu känt om hur odlingsmetoderna inverkar på växternas förmåga att bilda de här substanserna. Men det är nog ingen djärv gissning att de behöver allsidig tillgång till både kända och okända mikronäringsämnen.
Det finns några studier som visar högre innehåll i ekologiskt odlade produkter.
Vill man vara säker på att få i sig alla viktiga näringsämnen är det bättre att äta varierat än att ersätta med kosttillskott.
Varierad kost bättre än kosttillskott
Försök att ge syntetiska former av vissa antioxidanter i form av kosttillskott verkar hittills inte varit framgångsrikt. Det är knappast förvånande med tanke på att det handlar om tusentals olika substanser vi får i oss genom att äta frukt och grönsaker. Förutom antioxidanter upptäcker man hela tiden nya substanser i växterna som kan påverka oss positivt. Troligen är de positiva effekterna beroende av balansen mellan de olika ämnena. Rubbar man balansen genom kraftig tillförsel av några få ämnen kan man istället få negativa effekter. Här kan man kanske dra en parallell till att försörja växterna enbart med mineralgödsel som vi komponerat utifrån vår begränsade kunskap.
En blandning av vilda örter, med både fint grönt och lite grövre material. Den består av älgört, mjölkört, hundloka m m.
Grönmassa bästa fullgödselmedlet
Grönmassa är det gödselmedel som närmast överensstämmande med växternas behov, vilket innebär minst risk att skapa brister och obalanser. Man kan lyckas bra med odlingen utan att veta något om enskilda ämnen. Men innehållet i olika typer av grönmassa kan variera ganska mycket och har man otur blir det för mycket av något ämne och brist på något annat. Näringsinnehållet i olika typer av grönmassa avspeglar både näringstillståndet i marken och en artspecifik förmåga att ta upp olika ämnen ur jorden.
Grönmassa fungerar till alla jordar
Odlar man i ren sand behövs ganska kraftig tillförsel av grönmassa, särskilt den första säsongen. Efterhand byggs det upp en organisk näringsreserv även i sanden, och man kan minska på tillförseln. Odlar man som jag i vanlig markjord är grönmassan mera ett komplement till jordens innehåll av växtnäring, samtidigt som det är den bästa tänkbara jordförbättringen för min tunga jord.
Gräsklipp blandat med vilda örter bäst
Ungt grönt gräs är en mycket kväverik grönmassa, det kan bli för mycket till växter som inte har så stort behov. Dessutom bryts det ned så snabbt att det nästan kan ha försvunnit på ett par veckor. En blandning mellan spätt grönt och lite äldre grövre material är ofta att föredra, både med tanke på näringsinnehållet och därför att det då inte bryts ner lika snabbt utan även ger ett varaktigt skydd för markytan. Ju högre innehåll grönmassan har av kol i förhållande till kväve, desto långsammare bryts den ned.
Växter som är bra gröngödslingsväxter.Vänstra bilden: Bovete, Fagopyrum esculentum, är bra på att ta upp fosfor och är uppskattad av bin när den blommar. Mittenbilden: Vit lupin, Lupinus albus, är mycket effektiv på att ta upp mikronäringsämnet mangan. Den kan innehålla upp till 50 gånger högre halter av mangan än t.ex. en broccoliplanta som växt på samma jord och som lider av manganbrist. Högra bilden: Getärt, Galega orientalis, är en flerårig baljväxt som blommar med vackra lila blommor efter midsommar. Fleråriga växter hinner få ett kraftigare rotsystem och har därför bättre förmåga att ta upp svårtillgängliga ämnen.
Baljväxter utmärkt mellangröda
Ett bra sätt att låta jorden vila från grönsaksodling ett eller flera år är att så in någon baljväxt. De är i princip självförsörjande med kväve eftersom de med hjälp av bakterieknölar på rötterna har tillgång till luftens kväve. Baljväxternas rötter utsöndrar också syror som sänker pH i jorden närmast intill sig och kan på så sätt öka tillgängligheten för många mikronäringsämnen. Baljväxterna samarbetar också ofta med svampar i marken (mykorrhiza) vilket förbättrar upptaget av svårtillgängliga ämnen ur jorden.
Berikande kretslopp
När baljväxterna brukas ned berikar de jorden på tillgänglig näring. För fleråriga baljväxter förstärks de positiva effekterna av att de hinner utveckla kraftigare rotsystem. De kan också slås av under säsongen och användas för marktäckning i grönsakerna. Min egen favorit är den fleråriga getärten, gärna blandad med lite ”magrare ogräs”. Getärten kan bli mycket frodig om man väl lyckats etablera den. Helst ska man ge den ett par år innan man börjar slå av den.
Bild 1 och 2: Egentligen ska man inte odla samma växtslag flera år i rad på samma jord. För purjolök har dock många erfarenhet av att det blir bättre för varje år man odlar på samma mark. Förklaringen kan vara samarbete med mykorrhizasvampar i jorden. I de två raderna på bild 1 växte purjo även året innan, i raderna i bild 2 växte broccoli som anses missgynna mykorrhiza. Enda gödslingen båda åren var grönmassa. Bild 3: En del av skörden på den bättre delen, endast gödslad med grönmassa. Bild 4: Jag brukar lämna grönsakslandet helt orört efter avslutad skörd på hösten. Då har marken och markorganismerna ett skydd över vintern. Bilden är tagen i mitten av april.
Ju fler vilda växter desto bättre grönmassa
Ju flera olika växter som ingår i grönmassan desto bättre. Vilda växter, d.v.s. det vi oftast kallar ogräs ger utmärkt material. För att inte öka mängden ogräsfrön i odlingen bör man slå växterna innan de blommar eller sedan de flesta frön fallit till marken. Min egen favorit är Älgörten som ger mycket material med ett högt innehåll av fosfor och mikronäringsämnen. Till marktäckning i fruktträd och bär brukar jag mala sly i kompostkvarnen. Det bryts ner långsamt och tillför stora mängder av mikronäringsämnen.
Kan bli brist på svavel
Kålväxter och lökväxter behöver mycket svavel, och innehållet i grönmassan kan vara otillräckligt särskilt om marken den växer på är fattig på svavel. För yrkesodlare finns KRAV-godkända så kallade Biofer-produkter med högt innehåll av svavel. Så vitt jag vet säljs de inte idag i detaljhandeln. En KRAV-godkänd restprodukt från massaindustrin med namnet Biobact finns både som granulat och flytande näring och brukar finnas i Granngårdsbutiker. Den flytande har relativt högt innehåll av svavel.
Håll jorden täckt
Om man exempelvis vill anlägga en blomsteräng kan det vara en bra idé att svälta ut marken genom att ta grönmassa därifrån. I grönsakslanden försvinner näring när vi skördar och då behöver man tillföra näring t.ex. genom att återföra olika typer av avfall till jorden. Genom att lämna kvar skörderesterna i grönsakslandet minskar man bortförseln av växtnäring avsevärt. De innehåller ofta betydligt mera näring än den skördade produkten. Kväve kan man i princip bli självförsörjande på med hjälp av baljväxter. Det bästa är att alltid hålla jorden täckt med organiskt material.
Flera positiva effekter av marktäckning
Färskt organiskt material är mat för markorganismerna och främjar livet i jorden. De svampar som kan samarbeta med växterna (mykorrhizasvampar) och förbättra upptaget av vatten och näring gynnas av marktäckning. Daggmaskar älskar marktäckning. Allt det här gör att jorden blir bördigare för varje år. I mina växtnäringsstudier i norra Sverige har jag ofta sett att jorden har minst lika stor betydelse som vädret för odlingsresultatet. Rötterna behöver andas för att fungera effektivt. Är jorden kompakt och håller kvar för mycket vatten hjälper det ofta inte ens att gödsla frikostigt, det blir ingen fart på tillväxten ändå.
Läs mer av Margareta Magnusson:
Störst skörd och bäst näringsinnehåll i grönsaker som odlats i jord med lågt pH